take me home.
Okej, det här var ju lysande, jag började få lite koll på situationen och så rasar allt och jag är tillbaka på ruta ett.
Hjälp.
Jag och min pappa har bråkat. Det började med att han kom med sarkastiska kommentarer om att vi inte gör något. Till slut trättnade jag och sa "att vi inte gör något tillsammans beror på alkoholen". Då bröt helvetet lös. Vad hade jag väntat mig? Jag överreagerade, alla dricker på en semester, han drack inte alls varje dag, det är jag som gör det här till en stor grej, bla bla bla. Han frågade vad för normalt drickande jag har att jämföra med, men det har jag ju inget. Kanske har han rätt.
Jag: Måste du dricka varje dag?
Pappa: Nej, det måste jag inte!
Jag: Gör inte det i morgon då.
Pappa: Okej, om jag nu måste bevisa någonting. Jag betalar 35 tusen för en semester och har en vit dag för att bevisa något för min dotter.
Åh, om jag kunde återge hans tonfall. Först den halvdolda drypande sarkasmen. Sedan så jävla bitter, och arg, och frustrerad. Men någonstans lite ledsen, tror jag i alla fall. Om han nu bjudit med mig för att umgås med mig och jag är besvärlig och vill att han ska välja bort alkohol för mig, konstigt att han blir arg på mig då? Eller så är jag verkligen bara tramsig och han har rätt att vara sur? Tänk om det är så, då har jag gjort mig bra dum nu.
När vi hade tystnat hade jag halsen full av gråt och ville helst slå huvudet i väggen. Men jag svalde och fortsatte läsa istället.
Nu har jag liksom ont i bröstet i halsen, det svider i ögonen. Jag vill hem!! Jag vet inte om jag klarar fem såna här dagar till!! Snälla, krossa mig inte. Låt mig vara i ett stycke, måhända sprucken men sammanhängande åtminstone, när jag kommer hem. Jag orkar inte, jag pallar inte, jag fixar inte det här.
Jag vill hem. helst ett par dagar i Gislaved först, träffa alla där lite mer än vad jag hann sist, sedan hem till ljuva hem Dille och min poni och mina dillebarn. Oh! Jag vill bort så att det gör ont.
Efter detta jävla bråk är stämningen om möjligt ännu mer spänd i det där hotellrummet som olyckligtvis är mitt tillfälliga hem.
Ja, jag vet att jag fullkomligt vältrar mig i självömkan, men det bryr jag mig inte om. Min blogg är mitt andningshål just nu så våga fan inte klaga på att jag klagar. Stör jag någon så låt mig vara. Förlåt för att jag är så aggressiv, jag är bara rädd. Jag vetefan hur jag ska bete mig, vad jag ska säga, eller vad jag ska göra. Med risk för att upprepa mig; jag vill hem.
*allsång i Millans bil*
"Country roooads
take me home¨
to the place
where I belooong"
Hjälp.
Jag och min pappa har bråkat. Det började med att han kom med sarkastiska kommentarer om att vi inte gör något. Till slut trättnade jag och sa "att vi inte gör något tillsammans beror på alkoholen". Då bröt helvetet lös. Vad hade jag väntat mig? Jag överreagerade, alla dricker på en semester, han drack inte alls varje dag, det är jag som gör det här till en stor grej, bla bla bla. Han frågade vad för normalt drickande jag har att jämföra med, men det har jag ju inget. Kanske har han rätt.
Jag: Måste du dricka varje dag?
Pappa: Nej, det måste jag inte!
Jag: Gör inte det i morgon då.
Pappa: Okej, om jag nu måste bevisa någonting. Jag betalar 35 tusen för en semester och har en vit dag för att bevisa något för min dotter.
Åh, om jag kunde återge hans tonfall. Först den halvdolda drypande sarkasmen. Sedan så jävla bitter, och arg, och frustrerad. Men någonstans lite ledsen, tror jag i alla fall. Om han nu bjudit med mig för att umgås med mig och jag är besvärlig och vill att han ska välja bort alkohol för mig, konstigt att han blir arg på mig då? Eller så är jag verkligen bara tramsig och han har rätt att vara sur? Tänk om det är så, då har jag gjort mig bra dum nu.
När vi hade tystnat hade jag halsen full av gråt och ville helst slå huvudet i väggen. Men jag svalde och fortsatte läsa istället.
Nu har jag liksom ont i bröstet i halsen, det svider i ögonen. Jag vill hem!! Jag vet inte om jag klarar fem såna här dagar till!! Snälla, krossa mig inte. Låt mig vara i ett stycke, måhända sprucken men sammanhängande åtminstone, när jag kommer hem. Jag orkar inte, jag pallar inte, jag fixar inte det här.
Jag vill hem. helst ett par dagar i Gislaved först, träffa alla där lite mer än vad jag hann sist, sedan hem till ljuva hem Dille och min poni och mina dillebarn. Oh! Jag vill bort så att det gör ont.
Efter detta jävla bråk är stämningen om möjligt ännu mer spänd i det där hotellrummet som olyckligtvis är mitt tillfälliga hem.
Ja, jag vet att jag fullkomligt vältrar mig i självömkan, men det bryr jag mig inte om. Min blogg är mitt andningshål just nu så våga fan inte klaga på att jag klagar. Stör jag någon så låt mig vara. Förlåt för att jag är så aggressiv, jag är bara rädd. Jag vetefan hur jag ska bete mig, vad jag ska säga, eller vad jag ska göra. Med risk för att upprepa mig; jag vill hem.
*allsång i Millans bil*
"Country roooads
take me home¨
to the place
where I belooong"
Kommentarer
Postat av: anki
Du! Jag tycker att det är jättemodigt av dig att säga till din pappa!
önskar att du hann komma hem innan dille, men du får helt enkelt föreställa dig att jag kramar dig jättehårt!
Trackback
