Annas blogg

Jag talade visst aldrig om att det var en kille som såg på mig i staden igår. Med uppskattning, enligt ögonvittnet Cami. Det var något nytt för mig att jag syns. Som i högstadiet när jag en gång fick en chock för att en i kyrkan hade sagt till en av mina kompisar om mig att "hon åker samma buss som jag". Jag hade inte fattat att jag faktiskt fanns när jag satt där och gjorde mitt bästa för att inte finnas, paradoxalt nog.

Idag på Samhällskunskapen pratade vi dels om skolpolitik och dels om krig. Det var jobbigt. Skolpratet väckte en hel del ljuva minnen från min skolgång, de ska jag dela med mig av någon gång (i mina memoarer, haha). Krig är ju bara hemskt?! Jag blir så ledsen av att människor är så dumma mot varandra. Jag vill att alla ska komma överens och vara vänner.

I morse skulle jag upp och duscha. När klockan ringde tog jag det noga genomtänkta beslutet att ligga kvar på madrassen (sover över på trebäddsrummets golv). Om inte Jossan hade väckt mig klockan åtta, vi börjar lektionerna halv nio, hade jag nog legat kvar hela dagen. Nej, jag har hästen att ta ansvar för, men jag hade velat ligga kvar hela dagen. Min kropp är trött och kanske lite stressad. Ska bli en lugn människa någon gång. *smygsvälja en Valium* Nej då. Inga piller än. Jag tackar nej till sådant, jag är kräsen och vågar inget annat än riktig glädje.

I'm kind of tired
'cause you wouldn't let me sleep last night
I've been pushed around
and I'm not gonna get pushed this time
yes, this time is mine
and I can't believe what's on your mind