Don't panic!
Min dag har varit trött och seg, kryddad med lite nervösa tankar och känslor på något underligt sätt. Börjar dock se fram emot Thailandsresan mer än bäva för den. Och min häst har fått en hagkompis! Det känns bra att han inte är ensam längre, och gör mig lite glad. Hästen är viktig.
Apropå det så såg jag en kedjegrej på bilddagboken som fick min mage att vrida sig sju varv och hjärtat att slå snabbare. Lägg upp en bild på ditt husdjur, annars kommer det att dö inom fem dagar. Jag avskyr verkligen kedjebrev och dylikt, men när jag läste det här tog mitt förnuft en paus och jag blev rädd. Så jävla rädd. Jag pallar verkligen inte att förlora Júni. Inte nu, inte än. Två dagar innan Smella bröt benet hörde jag om en annan häst som gjort det och blev ledsen vid tanken på att min häst också skulle kunna råka ut för det. Jag blev lugnad med "bara för att man hör talas om det är det inte större risk att det händer" och "man ska ha extrem otur för att det ska hända". Men det hände. Det känns faktiskt otroligt läskigt.
Jag är alltid rädd att Júni ska tas ifrån mig på ett eller annat sätt. Det går så fort, och jag kan aldrig njuta tillräckligt mycket medan det varar hur mycket jag än tänker på det.
Sorgen är kärlekens pris? Kanske. I så fall har jag inte råd.
