It's a fine line between pleasure and pain
Jag tror att det måste vara så att alla känslor hänger ihop. Gråt och skratt ligger väldigt nära varandra. Likaså kärlek och hat (min teori är att man måste bry sig om någon väldigt mycket för att hata den personen).
Vi såg Fight Club idag, och det var någon som frågade "men varför slåss de frivilligt?". Och någon svarade "det är ju en adrenalinkick att slåss, och att bli slagen". Och det är ju det. Dels rör man på sig, dels är det spänningen. Och smärtan som gör att man känner att man lever. Pulsen som känns starkare och alla andra känslor känns mindre, alla andra tankar skruvas ner på lägre volym. Det är beroendeframkallande. Ja, jag kan förstå varför de slåss. Men jag skulle inte våga det. Jag vill ha kontrollen helt själv. Men det är väl också den man ska släppa, det är lite av poängen i filmen om jag inte fattat helt fel.
Kontroll är viktigt för mig. Kanske kommer det från den tiden när jag hade mycket panikångest och absolut ingen kontroll på mina känslor, mina tankar, min kropp. Skulle jag må bra av att släppa kontrollen litegrann? Ja, det tror jag. Det skulle vara skönt att inte grubbla så fruktansvärt på saker jag inte kan göra något åt. Men jag skulle inte vilja släppa kontrollen genom att försöka nå botten, som i Fight Club. Jag tror inte på destruktivitet som livslösning. (Men lilla Anna, nu är du ju en hycklare. Allvarligt talat, jag tror inte på det. Det är verkligen värdelöst.)
I hurt myself today
to see if I still feel
