Annas blogg

Årskurs tre på min lilla skola läser nu religion. De har fått i uppgift att rangordna de tre viktigaste personerna, eller de som betyder mest, (djur får också vara med) i sina liv. Jag har funderat en hel del på det. Hur skulle jag göra?
Mamma och pappa är ju de självklara, som borde vara där. Men vad känner jag egentligen?

Mamma. Hon gör nästan vad som helst för mig, hon betalar min skolgång, hon ger mig pengar när det krisar med matpengarna, tack vare henne kan jag ha häst. Och jag var väldigt bra vän med henne en gång i tiden. När jag fick panikångest var hon fruktansvärt orolig och pushade mig till BUP och så vidare. Det är jag tacksam för, även om hon hade kunnat vara lugnare istället för att få mig att förstå att det var något att vara jätterädd för. Men de senaste tre åren har jag inte tyckt om henne särskilt mycket. Först hände en kränkande sak i skolan under högstadiet som av någon konstig anledning ledde till att jag fick ångest när hon rörde vid mig. Sedan mådde jag dåligt av att bo på Lindhult med hennes sambo, så hon ordnar en lägenhet till mig som jag flyttar in i februari 2006 medan hon bor kvar med honom. Bästa lösningen för alla parter men jag, mitt miffo, känner mig ändå bortvald och övergiven. Jag mår på vissa plan bättre men det är fortfarande jobbigt i skolan vilket leder till att jag skolkar en del. När mamma får veta det blir hon upprörd för att jag inte berättat för henne hur jag har det. Jag tänker på varför och kommer fram till att jag inte litar på henne, vilket jag också säger. Hon blev rejält sårad, såklart, och jag undrar om jag verkligen hade behövt säga det. Men det är gjort nu hur som helst. Jag har liksom försökt stänga av till henne på det känslomässiga planet sedan dess. Förvånats över hur kall jag kan vara. Antagligen älskar jag henne, eftersom hon är min mamma och jag blir så påverkad av henne, men jag tycker inte om henne och jag litar defenitivt inte på henne. En person man inte litar på kan ju inte vara den viktigaste i ens liv?

Pappa då? Jo, jag älskar honom. Han är rolig och jag uppskattar att han gett mig den humor jag har, och dragit med mig ut och fiskat och paddlat kajak och sådär. Ibland undrar jag dock om han verkligen tycker om mig? Antagligen gör han väl det, och visar det genom att köpa saker till mig. Och en bra sak är att jag kan säga vad som helst till honom utan att han blir överbeskyddande som mamma kan bli. (Mamma sade i somras att det är för att han inte bryr sig om mig. Är det kanske så?)
Ibland säger han så konstiga saker. Till exempel igår ringde han och påminde mig om att jag skulle hämta ut passet, vilket jag totalt hade glömt bort. Jag sade att jag hade glömt det, och han sa "hur kan man vara så sjuk i huvudet?". Han var säkert stressad för resan och så, men jag fick ändå göra mitt bästa för att hålla tårarna borta. När panikångesten kom förstod han ingenting och kunde säga saker som "men skärp dig" när jag hade en ångestattack eller antyda på andra vis att jag bara fjantade mig, men han verkade ändå orolig ibland. Jag förstod absolut ingenting. Sedan var det ju det där med alkoholen som jag är rädd för som kanske inte ens är något men som oroar mig ändå. Jag vet inte alls var jag har honom. Hur mycket kan han betyda då?

HÄSTEN. Honom är jag säker på. Honom vet jag var jag har, och vi har ett ganska okomplicerat förhållande. Jag älskar honom, han står ut med mig. Jag blir glad bara av att se honom och det är väldigt bra för mig att ha rutinerna det ger att ha häst på box. Hästen är viktig och betyder mycket, så mycket vet jag. Vet dock inte var jag ska rangordna honom.

Sedan vänner.
De hemma som stod ut när jag verkligen mådde dåligt betyder såklart mycket. Men ingen speciell av dem betyder extra mycket. Man har inte samma relationer till dem nu när vi bor hundra mil ifrån varandra.
Sedan är det klart att de vänner jag har på Dille betyder mycket, men vissa har jag en speciell relation till.

Rasmus. Är den jag kan säga vad som helst till. Vi behöver inte umgås jättemycket, men vi vet var vi har varandra. Vi ställer upp för varandra när vi behöver hjälp. Det finns få som är så bra på att ändra hur jag tänker när jag tänker dåliga saker som han. Förutom att han är rolig och trevlig och annat en vän ska vara. Och jag litar på honom till 100%. Nu, efter ett år, vågar jag lita på att han tycker om mig även om jag berättar saker jag skäms för att erkänna för mig själv. Det är vänskap.

Mattis. Jag får vara vän med henne! Det är ganska otroligt för mig. I början på Dille tyckte jag att hon verkade så rolig och trevlig att umgås med, vilket hon också är, men jag trodde aldrig att vi skulle bli vänner eller att hon skulle tycka om mig som hon gör. Vi har samma humor, tänker likadant ibland ("något vitt man kan få i håret?") och kan ha så jävla kul. Händer det någonting vet jag att hon gör sitt allra bästa för att hjälpa mig. Hon har sett min sämsta sida men tycker om mig ändå, därför finns inget jag behöver dölja för henne. Jag vågar lita på att hon tycker om mig, lyssnar på mig om jag mår dåligt och förr eller senare berättar varför hon mår dåligt om hon gör det. Vi vet var vi har varandra. Hon har verkligen mitt förtroende.


Så, den där listan. Mina föräldrar är ändå anledningen till att jag finns, så de får komma först i alla fall.
 Alltså:
1. Mamma & Pappa
2. Mattis & Rasmus (Jag kan inte värdera en högre än den andra, det går inte!!!)
3. Hästen

Så är det nog.