Words like violence.
Jag har förstört.
Det är svårt att göra rätt. Men nu har jag lärt mig att man inte ska försöka ändra på människor. Det kan vara svårt ibland, dock, att inse att någon kanske inte vill må bra fast de skriker på hjälp med vissa signaler. Det är en konstig situation att försöka vara vän när vänskapen drar ner en fast man verkligen inte vill att den ska göra det. När man vill vara vän med den personen man tror att personen skulle vara om den var frisk. Så man försöker göra en psykiskt sjuk person frisk. Hur idiotiskt är inte det?
Vill man inte ha en psykiskt sjuk vän ska man inte bli vän med psykiskt sjuka människor. Så enkelt är det. Leva och låta leva.
Sedan kanske det tar ett tag av lära känna innan man upptäcker det och då kan det vara så att man tycker om personen för mycket för att vilja ge upp. Det gjorde jag. Jag har försökt väldigt mycket även om jag egentligen vet att en person som vill vara sjuk kommer att fortsätta vara det no matter what. Men det har jag blundat för och envist kört huvudet i väggen gång på gång. Och gjort så mycket mer skada än nytta.
Jag har liksom trott att hjälp egentligen har varit önskat, någonstans. Jag har inte trott att man kan vilja ha sitt liv så. Men nu har jag till slut tvingats inse att det kan vara så. Och att jag kan förstöra otroligt mycket genom att försöka hjälpa. Här kommer käcka Anna och tror helt beskäftigt att hon ska göra något bra! Hurra hurra. Inte.
Det är så svårt, det går ju inte att göra rätt. Om man märker och inte bryr sig så blir personen ifråga såklart ledsen. Om man märker och försöker hjälpa blir personen arg och slår ifrån sig. Undviker man personen blir den ledsen och känner sig mer värdelös och oönskad. Hur i helvete gör man rätt?!
Eller så går det att veta och ignorera, det är bara det att jag inte kan göra det för att jag suger åt mig allt som en svamp och dessutom är lite småviktig och tror att jag kan vara till hjälp. Jag, Anna, Annanas, Äna, Anna Banana, är oförmögen att hantera psykiskt sjuka människor. Bedöm själv varför, jag vet inte.
Jag hatar att jag har förstört och gjort sönder och brutit ned och orsakat ångest och alltihop. Men det förflutna går inte att ändra. Och nu vet jag och kan undvika.
Och kanske är relationen i fråga nu sådan att vi sårar varandra hur vi än gör. För att vi grävt för djupt, eller förtigit för mycket, eller sagt fel saker vid fel tillfälle, eller varit för sköra båda två, eller tyckt om varandra trots att allt varit kaos. Någonstans i allt det trasiga fanns ju något värdefullt och fint och bra som gick förlorat med tiden. Kanske var det jag som inte orkade tillräckligt. Det var det här med att lägga sig i för mycket. Fast på något sätt tycker jag att det känns sunt att reagera på sådana här saker. Men jag vet inte. Mitt omdöme har ju svikit förut. EHE.
Nu ska jag inte störa mer. For real. Jag ska göra mitt bästa.
Leva och låta leva.
Hej då.
Det där med att hielpa.. Du kommer nog att lära dig vad som står i din förmåga att göra när det gäller hjälp. Att bara finnas till är alldeles tillräckligt för det mesta.
Att inse att man inte kan hjälpa folk som inte vill ha hjälp är steg numero uno. Att sedan förstå det där med att man faktisk inte kan hjälpa andra så länge man inte har hjälpt sig själv, det är jävligt stort.
Jag tror att vi båda två måste inse det senare. Att hjälpa andra när man inte är helt okej, det är bara ett försök att hjälpa sig själv. Ännu ett rop på hjälp och så är neråtspiralen igång.
Sen är det inte sagt att man är en sämre människa för det, snarare tvärtom - insikt är en gåva. Och ibland är det starkare att våga säga nej än att försöka hjälpa någon förgäves.
Men, som Cami sa, att finnas till är nog i alla lägen tillräckligt.
Puss
