You're so very special
Igår hände mycket. Jag ska berätta lite.
Jag sover fortfarande över. Jag är redan trygghetsberoende. Ångest försvinner när man hör någon andas alldeles bredvid sig. (Jag är inte självständig för fem öre, men jag vill vara. Jag vill att det ska räcka att höra mig själv andas.)
Skulle ordna med mitt pass inför resan, på tok för sent. Hittade inte passpapprena. Panik och besvikelse och helvete.
Fikade på stan med två vänner. Två av de allra bästa. Vi pratade om en sak som är svår för oss alla. Väldigt svår. Jag grät och kände mig dum för att jag grät. Jag var så fruktansvärt trött. Mina tankar tar all min kraft nu. Det var väldigt skönt att få prata om det. Jag vill inte lägga mina bekymmer på mina vänner, men jag har försökt få en tid hos kuratorn och inte fått någon. Och igår kändes det som att även de behövde prata om det. Det berör ju alla.
Jag kände mig tom och full på samma gång. Så fruktansvärt trött men ändå orolig. Konstig sinnesstämning. Ny känsla. Det är alltid lite obehagligt med känslor man inte känner igen.
Senare hade jag ett annat samtal. Det var svårt. Förhoppningsvis besvarade det en del frågor. För mig ställde det nya.
Kommer det att vara såhär för alltid? Vem kommer att orka? Kommer jag att fortsätta vara orkad med? Finns det jag saknar kvar? Har jag verkligen gjort allt jag kan?
Jag kan ha förlorat min bästa vän (inte Júni) igår. Eller så började jag få henne tillbaka.
Jag vet ingenting, jag vet bara att jag ska sluta försöka. Jag kan bara vänta nu. Vänta och ta hand om mig själv.
Det känns så hemskt att säga till någon "jag måste rädda mig själv från dig". Det är så hemskt att det är så, och jag har försökt rädda oss båda för att få vara med dig. Men det går inte längre. Jag orkar inte.
Jag saknar dig. Det var ju du och jag. Det var så det skulle vara. Det vi hade var speciellt, åtminstone för mig. Du är speciell. Men jag antar att det här är följden av att tycka för mycket om dig.
Jag kommer att vänta.
Apropå asfalt så får jag rida igen!!! Läkaren var lite tveksam, jag måste ta det försiktigt, men jag har inget förbud! Jag får rida min häst!
Slusats: Även när det är som jävligast finns det någon ljuspunkt.
Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer
Jag sover fortfarande över. Jag är redan trygghetsberoende. Ångest försvinner när man hör någon andas alldeles bredvid sig. (Jag är inte självständig för fem öre, men jag vill vara. Jag vill att det ska räcka att höra mig själv andas.)
Skulle ordna med mitt pass inför resan, på tok för sent. Hittade inte passpapprena. Panik och besvikelse och helvete.
Fikade på stan med två vänner. Två av de allra bästa. Vi pratade om en sak som är svår för oss alla. Väldigt svår. Jag grät och kände mig dum för att jag grät. Jag var så fruktansvärt trött. Mina tankar tar all min kraft nu. Det var väldigt skönt att få prata om det. Jag vill inte lägga mina bekymmer på mina vänner, men jag har försökt få en tid hos kuratorn och inte fått någon. Och igår kändes det som att även de behövde prata om det. Det berör ju alla.
Jag kände mig tom och full på samma gång. Så fruktansvärt trött men ändå orolig. Konstig sinnesstämning. Ny känsla. Det är alltid lite obehagligt med känslor man inte känner igen.
Senare hade jag ett annat samtal. Det var svårt. Förhoppningsvis besvarade det en del frågor. För mig ställde det nya.
Kommer det att vara såhär för alltid? Vem kommer att orka? Kommer jag att fortsätta vara orkad med? Finns det jag saknar kvar? Har jag verkligen gjort allt jag kan?
Jag kan ha förlorat min bästa vän (inte Júni) igår. Eller så började jag få henne tillbaka.
Jag vet ingenting, jag vet bara att jag ska sluta försöka. Jag kan bara vänta nu. Vänta och ta hand om mig själv.
Det känns så hemskt att säga till någon "jag måste rädda mig själv från dig". Det är så hemskt att det är så, och jag har försökt rädda oss båda för att få vara med dig. Men det går inte längre. Jag orkar inte.
Jag saknar dig. Det var ju du och jag. Det var så det skulle vara. Det vi hade var speciellt, åtminstone för mig. Du är speciell. Men jag antar att det här är följden av att tycka för mycket om dig.
Jag kommer att vänta.
Apropå asfalt så får jag rida igen!!! Läkaren var lite tveksam, jag måste ta det försiktigt, men jag har inget förbud! Jag får rida min häst!
Slusats: Även när det är som jävligast finns det någon ljuspunkt.
Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer
Kommentarer
Trackback
