Annas blogg

Om fem dagar av campingliv och musik finns mycket att berätta. Ni ska få höra fragment av anteckningarna i min lilla grönblommiga skrivbok. Håll i er, för nu kör vi. Full fart.

Where is my mind?
Första natten i tältet vaknar jag av en trevlig förnimmelse som jag inte vet var den kommer från. Så klarnar jag till lite mer och inser att de tär de välkända tonerna i Where is my mind? som fått min kropp att vakna till liv. Behagligt halvvaken ligger jag och ler medan denna underbara låt vibrerar i mig. När den är slut pulserar basen i nästa låt mig tillbaka till sömn. Såhär i efterhand är jag inte helt säker på om det verkligen hände eller om det bara var en dröm.

Mind is a razorblade
Det är så sorgligt att se alla som har, mer eller mindre läkta, skärsår och ärr på armar och ben. Det är oroväckande många och jag undrar om de tänker på det på samma sätt som jag gör. Jag undrar vad som pressade dem över gränsen man har mot att skada sig själv. Jag undrar vilka händelser som kunde utlösa det senare. Jag undrar om de lyckats dölja det för de människor som tycker om dem. Jag undrar vad de människorna sade och gjorde. Jag undrar även om det inte spelar den minsta roll.

For a moment, nothing matters
Jag lever. Allt är så extremt. Trött, hungrig, euforisk, ofräsch, allting förstärks och allting är för musiken. Den röda tråden som håller ihop allt, och alla, är musiken, Allting förstärks och jag känner verkligen att jag lever. Överallt sjuder musik och jag älskar det. Tanken att basen är ett bultande hjärta som ändrar rytmen av mitt eget tilltalar mig väldigt mycket. Jag har ont i magen och mitt tält är regnblött, men jag lever i alla fall. Det är värt något. Det är faktiskt det.

Det här är inte tårar, utan regn
Regn droppade i anteckningsboken och smetade ut bläcket då detta skrevs. Rubriken är logisk, jag lovar.
Det här är inte tårar, utan regn. Varför regnet faller vet jag inte men jag vet i alla fall varför inga tårar gör det. Jag upplever musik hela dagarna. Skriver. Ser andra människor ge sig hän åt musikupplevelsen. Det blir inte mycket bättre än såhär. I festivalvimlet finns det plats för alla människor och ingen är udda, ingen bryr sig om sådant som inte spelar någon roll, och jag känner mig helt okej. Jag passar liksom in i mig själv då jag gör det jag älskar att göra och det är inget att gråta något annat än lyckotårar över.

Kent
Innan jag ska se Kent för första gången (jag har varit dålig på att se Kent trots att folk länge kallat mig för "poppare") har jag så mycket förväntningar och så mycket rykten jag hört om att de ska vara dåliga live i huvudet att jag är inställd på att bli besviken. När de börjar spela Blåjeans vet jag inte hur jag ska tänka och tycka, men det tvivlet är försvunnet innan publiken slutat allsångssjunga "varför får jag inte på mig dina blåjeans?". Allt jag hört om att Kent ska vara dryga och snobbiga på scen stämmer inte alls. Jocke Berg skämtar om att de inte är unga längre, säger att vi ska "kramas och vara snälla mot varandra" och ber publiken om åsikter på en ny låt de "känner sig lite osäkra på". Annars spelas mest låtar från nya skivan, kombinerat med hits såsom Dom andra, Om du var här och Kärleken väntar. Att få höra en låt som inte spelats live på tretton år, Vad två öron klarar, känns väldigt speciellt och fint. Till en som ser dem för första gången har de mycket att ge, verkligen. Ett plus var otroligt snygga rörliga backdrops, bland annat med bilder från en kamera på Jocke Bergs mikrofon (otroligt coolt!). När de lämnar scenen efter 747 sitter jag bara och fånler. Så när de kommer tillbaka för extranummer och drar igång Utan dina andetag vet jag inte vad som händer, jag bara gråter och skrattar och sjunger med. Mannen i den vita hatten (16 år senare) är jag inte ens mottaglig för - det är för mycket känslor. Då har jag redan börjat skriva. Det finns en anledning till att Kent är ett av Sveriges mest älskade band. "Vi blev som dom andra" sjunger Jocke Berg men det är inte sant. Bara Kent kan vara Kent och jag kan bara älska det.

Emil Jensen
Efter allt jag hört om och av denne man är det äntligen dags att se honom live. Jag blir inte besviken. Emil gör en kär, om inte i honom, så i livet. Bakom varje ord och melodi ligger tankar och när han efter ett publikfrieri (en tjej i publiken skrek "gift dig med mig!", på riktigt) lämnar scenen känner jag mig påmind om att livet kan vara vackert. Plötsligt minns jag att livet är värt något ibland, och att jag kan vara det. Efter hans framträdande (spelning kändes fel att kalla det eftersom Emil gör allt, poetry slam, performance, ståuppkomik och liggnertragik samt låtar) går Emil för att signera saker och jag går för att skriva om honom. Då jag satt mig ner och skrivit "Emil Jensen" högst upp på en sida känner jag att jag måste berätta för honom hur lycklig han gjorde mig. Jag går tillbaka och ställer mig i kön. Beskåda nedan vår korta, men innehållsrika, dialog.

-Hej.
-Hej. Jag ville bara säga att det var så bra, för du påminde mig om att livet är typ värt någonting, och kan vara typ bra, och att jag är typ värd någonting...
-Fan vad vackert!
-...och nu har jag sagt "typ" ungefär fem gånger.
-Det tog mig ändå i hjärtat. Tack så mycket, säger Emil och kramar mig.
-Tack själv, får jag fram medan jag kramar tillbaka och går och hoppas att jag gjort intryck eller avtryck och en liten skillnad.

Death Cab For Cutie
Innan konserten hör jag någon säga att de är dåliga live, vilket visar sig vara ytterligare ett bevid på att man inte ska lyssna på vad folk säger. Många har åkt till festivalen enbart, eller till stor del, för att se dessa fyra män från Seattle framföra sin briljanta popmusik och jag tror inte att någon blir besviken. Death Cab ser ut att lägga ned sin själ i framförandet av en blandning av nya och gamla låtar. Publiken böjade samlas långt innan spelningen, men under den är det ändå ingen trängsel. Alla verkar ha samma önskan att bara få njuta av musiken, en önskan som till viss mån förstörs av lite dåligt ljud (i mina öron då, men jag är ju ingen ljudtekniker), men det är ju inte Death Cab's fel. De gör inget extranummer trots att publiken inte ger upp försöken att klappa in dem när scenen fylls av funtionärer, men det gör inte mig något. Jag har fått höra de låtar jag ville höra, och se detta fantastiska band live. Det märks att de älskar det de gör, och publiken älskar det ännu mer. Death Cab For Cutie - om indiepopparen själv får välja.

Jag är popparen som älskar metalspelningar
Under Siesta! blev jag lite deppad. Det jag gjorde åt det var att gå och se Enter Shikari och hoppa och studsa och mosha och bara ge allt, för inget fanns att förlora. Då lades nog grunden till insikten jag fick under Arvika. Jag älskar metalspelningar! Popspelningar älskar jag för musikens skull, metalspelningar för enkelheten. Nu på Arvika lyssnade jag några låtar på Hellacopters, som jag då tyckte var röj och party men inte så speciellt, innan jag gick för att se Soilwork. Det var så grymt kul! Sångaren peppade publiken något helt enormt och det var bara så mycket röj och energi! De öste ut adrenalin över publiken och värme, damm och trötthet slutade spela roll. Det är så okomplicerat också att headbanga (om man inte får nackspärr förstås). Att stå och hoppa, som man i bästa fall gör på en pepp popspelning, är lite mer komplicerat på något vis men jag älskar det förstås ändå. Ett annat metalband jag såg var All Ends, som hade två kvinnliga sångerskor som var riktigt duktiga och också bra på att få igång publiken. Metal på skiva tycker jag inte är sådär jättekul, men live med energin och tempot blir det otroligt roligt.

Don't you just love goodbye's?
Jag älskar att flytta in och jag hatar att flytta ut. Även om det bara är från några dagars camping så är det ens hem, och det är något otryggt med uppbrott som jag inte riktigt gillar. För att vara halvt hemlös är jag väldigt mycket av en hemma-människa. Att säga farväl till människor och inte veta när man kommer att träffa dem igen, om man någonsin kommer att göra det, är också så osäkert och vacklande. Enda fördelen måste vara att man brukar kunna stjäla till sig en och annan kram. Men för eller senare måste man gå, och så är man på glid mellan två olika punkter, två olika världar, och ingenting kommer tillbaka och blir sig likt. Det är i och för sig bra att det är så, men tanken på förspillda chanser ger mig ingen ro. Hejdå platser och människor jag kanske aldrig ser igen. Det var trevligt att ni blev en del av mitt liv för en stund.