Annas blogg

(Det som följer föreställer en blek kopia av en recension, som kom till i ett desperat försök att förbereda mig på praktiken. Ge mig gärna konstruktiv kritik. Jag behöver den.)

Fram tills nu har jag sett på Coldplays album som en enda massa. Det är Coldplay och det är inte svårt att älska. Det här är deras fjärde album och skivan som gör att jag måste ändra det lyssningssättet. Coldplay låter bli att fastna i försök att låta som sig själva och ger oss nya sorters ljud för att komma från dem. Men fortfarande finns Chris Martin's röst där och gör melodierna till Coldplay-balsam för själen. Ett steg i förnyelsen är mer liv (titeln betyder ju trots allt "leve livet" på spanska). Från att ha varit musik att somna skönt till är de nu betydligt mer energiska. Det är bra, visst är det, men det är som om jag inte vill släppa den (ljud)bild av dem jag har. Det sound som kommit att förknippas med dem är väldigt förändrat. Men det är fortfarande Coldplay, om än inte med samma känsla som förut. Och det är fortfarande väldigt bra. De sammanfattar själva mina, något ambivalenta, åsikter om skivan väldigt bra med raden "You didn't get to heaven but you made it close".