Annas blogg

Rubriken är bara ljug för jag brinner fan ingenstans, men jag orkade inte hitta på en egen. Dessutom känns det mer meningsfullt med andras ord som ursäkt för mina. Som att de blir mer värda då? Säkerligen är det tvärtom.

Det har varit en jobbig dag, så det här blir ett jobbigt inlägg. Läs inte om du inte verkligen vill veta eller om du inte orkar. Bäst att förvarna.

Idag var min första arbetsdag på riktigt. Jag har ju gått bredvid innan, och jobbade "på riktigt" ett kvällspass på fem timmar, men idag var liksom början. Det gick inte bra. Självklart, kan man tycka, vad trodde jag egentligen? Att jag kunde hjälpa människor? Anna! Skärp dig!

Det var såhär. Jag var väldigt nervös då jag gick till den första vårdtagaren vilket han märkte direkt. Mina försök att fråga hur jag skulle göra uppskattades inte och han tryckte på sin larmknapp. Då hade mina tårar börjat rinna. "Du kan ju ingenting, men du kanske kan diska så gör du i alla fall någon nytta" sade han. Jag diskade och snörvlade och önskade att jag var någon helt annan stans, var som helst, bara inte där. Man gråter inte hemma hos vårdtagare! På jobbet! Så. Fruktansvärt. Pinsamt! En ordinarie kom och gjorde det som skulle göras medan jag såg på.

Efter det var jag hos en ny vårdtagare. Lyckades undvika missöden. I och för sig behövde hon nästan ingen hjälp, men nu är vi positiva. Ännu en och hon tyckte att det var konstigt att jag kom som inte hade så stor koll. Jag öppnade hennes balkongdörr och sedan var det lunch. Efter lunch städade jag hos en tant. Hon tyckte att jag inte kunde dammsuga. "Du kan ju ingenting alls, att de skickar ut sådana." Hon sade i alla fall hur hon ville ha det och jag gjorde så gott jag kunde. När jag gick sade hon "jaja, jag fick ju lite gjort i alla fall". Jag var inte till någon vidare hjälp ändå.  

De ordinarie sade att jag skulle fundera på om jag trodde att jag klarade av arbetet. Heja. Känns ju fint (INTE).

För övrigt så är jag nu installerad i ett tillfälligt hem på mammas massagemottagning. Hon har semester för tillfället så det används inte. Det är bra för det är nära till jobbet. Nu ska jag bara försöka landa lite. Puuh. Andas.

Min pappa ringde mig idag och vi pratade lite. Hade bestämt att jag skulle åka till honom den här helgen. Nu bekräftade vi de planerna. Jag är nervös. Vi har inte träffats på fem månader, inte sedan Thailand, och så lång tid har det inte gått utan att vi har träffats sedan jag föddes. I och för sig skulle vi träffas i maj men då fegade jag ur. Mer som panikade ur, men så heter det ju inte. Nu har jag alltså helgen att undra över. Tro mig, jag undrar.

Sådär. Nu vet ni varför jag är lite sådär halvt gråtfärdig just nu och bara vill försvinna. Jag orkar inte. Dessutom vill mitt huvud tänka på en massa saker. Sälja hästen eller inte? Jag borde byta skola men jag vill inte. Hur i helvete kommer praktiken gå? Att jag kanske saknar lite trygghet i alla fall. Hur ska jag undvika att såra de människor jag tycker om? Och så vidare, jag censurerar resten. Allt ska man inte berätta.

Dagens lärdom är alltså att jag inte ska tro att jag kan hjälpa människor. Jag trodde att jag tillbringade ett och ett halvt år med en trasig (men väldigt fin bitvis såklart) vänskap för att lära mig det, men tydligen hade jag fel. Ursäkta.

Äsch. Antagligen löser det sig. Saker och ting brukar ju göra det, även när man minst tror det. Pepp - inget depp! Anna, kom igen nu. Det löser sig.