Annas blogg

Så var det dags igen. Mamma får för sig att jag behöver hennes tjänster som hobbypsykolog. Det är väl menat, självklart. Jag tycker om min mamma, det gör jag, men efter samtal som det som nyss avslutades måste jag påminna mig om det. Hon försöker ändra mitt tankesätt, vilket säkert behövs ibland, men hon blir så arg när jag tänker "fel". Sedan försöker jag undvika att hon ska förstå hur jag tänker, eftersom jag vill ha henne på lite avstånd (det har säkert med att växa upp att göra). Det är upplagt för konflikter. Milda makter. Är det någon som ska vara hobbypsykolog åt mig är det jag själv, möjligtvis en eller annan vän. (Dem litar jag på, och de framkallar inte irritation så där väldigt lätt.) Jag glömmer aldrig den gången på högstadiet då mamma försökte hjälpa mig genom att säga "om någon är dum mot dig, föreställ dig en rosa elefant ovanför personens huvud". Det var inte det mest användbara tips jag fått. Elefanten brydde sig inte heller om att jag blev ledsen. Ett annat råd hon gett mig kom efter det att Smella (min förra häst) hade avlivats. Hon var orolig för att hon inte tyckte att jag sörjde tillräckligt (alla som kände mig då vet hur absurt det påståendet är, jag tror i alla fall att det framgick ganska tydligt), så hon föreslog att jag skulle "sörja fem minuter varje kväll efter tandborstningen". Ja, för så fungerar känslor? Idag var det ordet "inte" som var felet. Alla mina problem (vilka det nu är) beror på att jag använder ordet "inte". Personligen tror jag att det är att förenkla saker och ting en hel del, men jag är inte säker. I övrigt är jag faktiskt trött på allt vad psykologer heter. Det räcker. Tack, det är bra.