I don't think about the sunshine, or the moon or the stars, I don't believe them anyway
Jag skulle ju faktiskt kunna boka en endagsbiljett till Way out west. De är lite billigare. Lite. Och de jag vill se spelar då. På lördagen är det band jag redan sett, som i och för sig hade varit trevliga att se igen, som spelar. Fredagen: Broder Daniel, Sigur Rós, Sonic Youth. (Okej, jag har aldrig hört Sonic Youth. Bara deras namn nämnas en miljon gånger, ofta som referens i recensioner. Måste skaffa mig koll på dem snarast. Live är väl ett rätt bra tillfälle?)
En annan sak som hade varit bra med att vara miljonär är alla tågbiljetter som skulle kunna införskaffas och ta mig till människor jag vill träffa. Pengar, eller snarare brist på dem, är begränsande. Det är bara att erkänna.
En natt och en dag har nu tillbringats med vänner. Bortsett från opraktisk allergi har det varit väldigt trevligt. Trevligt med en paus från isolationen i skogen. Det har setts Vänner och ätits goda saker, promenerats och pratats. Vänner är bäst (i dubbel bemärkelse, haha). Helt enkelt.
Dagens i-landsproblem: Jag måste köpa ett par skor. Jag avskyr att shoppa skor. Jag är hemsk att gå i affärer med, varför jag måste göra det ensam. Det finns inga lämpliga skor i Gislaved, så jag måste ta mig till en större stad. För det är bara så att man går inte på begravning i röda Converse. Jag funderar på att köpa ett par svarta. Då kommer jag ju i alla fall ha användning för dem efteråt också, vilket kanske inte är fallet om jag köper ett par "finare" skor. Frågan är om folk kommer att döma mig om jag går på begravning i Converse. Då är frågan om det spelar någon roll. Farmor blir faktiskt inte mindre död för att jag har finare skor på mig. (Jag vet att jag är krass. Det brukar inte vara något jag är bra på. Aldrig upphör man att förvåna sig själv. Det kanske inte var så positivt i just det här fallet, men ändå.) Kanske är hela skoproblemet ett sätt att inte tänka på anledningen till att jag måste köpa skorna. Självdistraktion.
Jag saknar basdunk i hjärtat. (Mitt nya sätt att känna att jag lever när jag blir osäker? Betydligt mer hälsosamt än det förra. Dyrare. dock. Smakar det så kostar det, tydligen.)
En annan sak som hade varit bra med att vara miljonär är alla tågbiljetter som skulle kunna införskaffas och ta mig till människor jag vill träffa. Pengar, eller snarare brist på dem, är begränsande. Det är bara att erkänna.
En natt och en dag har nu tillbringats med vänner. Bortsett från opraktisk allergi har det varit väldigt trevligt. Trevligt med en paus från isolationen i skogen. Det har setts Vänner och ätits goda saker, promenerats och pratats. Vänner är bäst (i dubbel bemärkelse, haha). Helt enkelt.
Dagens i-landsproblem: Jag måste köpa ett par skor. Jag avskyr att shoppa skor. Jag är hemsk att gå i affärer med, varför jag måste göra det ensam. Det finns inga lämpliga skor i Gislaved, så jag måste ta mig till en större stad. För det är bara så att man går inte på begravning i röda Converse. Jag funderar på att köpa ett par svarta. Då kommer jag ju i alla fall ha användning för dem efteråt också, vilket kanske inte är fallet om jag köper ett par "finare" skor. Frågan är om folk kommer att döma mig om jag går på begravning i Converse. Då är frågan om det spelar någon roll. Farmor blir faktiskt inte mindre död för att jag har finare skor på mig. (Jag vet att jag är krass. Det brukar inte vara något jag är bra på. Aldrig upphör man att förvåna sig själv. Det kanske inte var så positivt i just det här fallet, men ändå.) Kanske är hela skoproblemet ett sätt att inte tänka på anledningen till att jag måste köpa skorna. Självdistraktion.
Jag saknar basdunk i hjärtat. (Mitt nya sätt att känna att jag lever när jag blir osäker? Betydligt mer hälsosamt än det förra. Dyrare. dock. Smakar det så kostar det, tydligen.)
Kommentarer
Trackback
