Annas blogg

En känsla kom tillbaka. Som jag inte har saknat. Den uppenbarade sig för över tio år sedan (jag börjar bli gammal, känns det som) och har kommit på besök många gånger sedan dess. Nu har den dock lyst med sin frånvaro sedan november. Det är ett långt upphåll. Det hade inte gjort något om det hade blivit längre. Det hade inte gjort något alls. Jag vet inte hur jag ska beskriva den. "Ångest" låter så töntigt. Mer som det sm kommer innan ångest, en slags genomgående otrygghet som känns i hela kroppen och gör att man inte vet vart man ska göra av sig själv. Det går inte att kontrollera och skrämmer mer än det mesta. Man behöver inte vara rädd för stora läskiga världen, för det största hotet kommer inifrån?

Jag ser ett mönster i vilket den här känslan återkommer. Saken är bara den att det här mönstret är något som borde vara bra, och den där gången i november tror jag att det var känslan som förstörde det bra (men det involverade en annan person så det går ju inte att veta. Tänker knappast fråga heller). Jag undrar om det alltid ska vara såhär. Men jag har ju bara levt i arton år och livet är långt (ändå säger folk alltid att det är för kort). Antagligen löser det sig.

Ibland kan man ju undra varför jag aldrig ger upp. Jag hoppas alldeles töntigt mycket och kan leva på hoppet alldeles för länge. Det känns inte alltid som en bra egenskap. Ibland känns det så puckat att hoppas. Men det är säkert bra för självbevarelsedriften.

Min tanke var att Coldplay skulle lugna mig, de brukar kunna det, men nu tar de mig tillbaka till förra våren då min förra häst precis hade blivit avlivad och allt var kaos. Bäst att byta musik. Inte mer kaos just nu, tack, det är bra.

Nej, jag vill inte lägga mig i min tältsäng och försöka sova, jag vill inte att tankar ska vara det enda som uppehåller mig, jag vågar inte lyssna på dem. Jag är förvånad över min egen rörighet. Jag trodde att jag mådde bättre än såhär? För andra gången idag (egentligen inte, men det känns som samma dag fortfarande) saknar jag att ha en roomie. I natt hade jag velat höra någon annans andetag i mörkret. Det känns liksom som att inget ont kan hända en då. För att inte tala om att ha någon annans hjärtslag i sin säng. Det är nog det stark bas i magen på konserter påminner mig om, och antagligen därför jag tycker om det så mycket.

If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
(Hold me close cause I need you to guide me to safety)