Annas blogg

Skogen. Den förbannade skogen. Vad är det för fel på den egentligen? Min själ är nog allergisk mot granar. Eller i behov av närhet till andra, pålitliga själar. (Här tänker jag att jag borde lita på min mamma. Nu är det inte riktigt så även om jag antagligen älskar henne eftersom hon är min förälder och blah, blah, blah. Men jag känner faktiskt inte att jag vill ha henne inpå min själ.)

Det blir så väldigt förblindande mörkt här ute. Mörker som äter upp en, känns det som. När man öppnar ögonen och inte ser någon skillnad, hur vet man då att verkligheten är där man senast såg den? Jag behöver förankring. För det är fortfarande så att jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik. Även om jag blir bättre på trygghet. Jag har tränat hårt i arton år (men kanske mest de senaste elva), någon sorts resultat tycker jag mig ändå se. Kanske för att jag vill. Sådant krävs ljus för att se.

("Morötter förbättrar mörkerseende, du förbättrar ljusseende.")