Annas blogg

På plussidan av livet: Ligga i sängen och äta glass framför Scrubs. Bo ensam och kunna laga mat naken om man så vill. (Nej, jag gör det inte, men betänk möjligheten!) Gå mitt i körfältet på vägen i centrala Gislaved med en bil på väg mot sig. Eftersom jag är mesig och snäll mot bilförare gick jag den inte till mötes, och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt.

På ett sätt är jag trött. Fruktansvärt trött i kropp och hjärna och hjärta, som om jag hade kommit på ett sätt att bota cancer eller liknande och behövde luta mig tillbaka en stund. Tydligen tar det ganska mycket på en att söka spänning och flykt också. Å andra sidan känner jag redan tristess och slentrian smyga sig på och göra mig grubblande och tråkig. När det är full fart måste jag ta mig framåt, står det still går luften ur mig på något sätt. Jag kan inte bestämma mig för om jag måste fara för att komma ifatt mig själv, eller om det är när jag stannar upp som det händer. Helst skulle jag nog vilja att det första stämde eftersom jag trivs mer med den person jag är på väg. Personen som gör saker, träffar människor, ser platser, skriver ord. Mina tankar brukar kännas mer värda då.

Rastlösheten saknar en trygghet. Jag längtar efter att ha ett Hem och inte känna behovet av att alltid vara på väg. Tråkigt bara att något sådant som Den Stora Tryggheten inte finns. Det enda som med säkerhet finns är mina egna hjärtslag och de ska jag inte heller ta för givna för det är farligt att ta för givet.

Är det inte en person som besöker mina tankar oftare än jag önskar så är det en annan. Jag är kanske inte helt berättigad att ha den bittra mailadress jag har. Antagligen har jag mycket att lära innan jag kan sjunga med i Who needs love? och mena det. Långa vägar kvar tills jag blir en kattant som sitter och pimplar vin hela dagarna och skrikar åt andras barn i mataffären med läppstift på tänderna. Men jag jobbar på det. Nej, jag är inte allvarlig, livet är för kort.