Annas blogg

Nyss avslutade jag en romantisk middag med mig själv. Jag kände mig väldigt ompyssla, vilket antagligen berodde på att jag åt riktig mat för första gången på två dagar. Det var en mycket enkel linsgryta, men jag kände hur kroppen ropade "yes" Näring! Äntligen!". Den blev glad på mig för en gångs skull. Kanske borde göra till en vana att vara snäll mot min kropp? Annars var det världens mest simpla måltid. Åt direkt ur kastrullen med en sådan gaffel som jag och mamma hade när jag var liten (mindre?), men solen lyste så varmt in genom fönstret och det var på något sätt vackert.

(Måste du romantisera allt hela tiden? Ja, det måste jag. Skulle jag bara se världen som den är, helt krasst, skulle jag nog inte tycka att den var så mycket värd. Jaja, bara du inte låter din fantasi skena iväg med dig! Hah. Det har varit för sent för det länge. Hur tror du jag klarar mig? Det kanske är du som hittar på att allt är så fult hela tiden. Det kanske är jag som har rätt. Eller så kan världen vara precis hur vi vill genom hur vi ser på den. Men, måste du tro att du är något? Klart jag måste. Hur tror du jag klarar mig? Genom att inte lyssna på dig. Hejdå, nu har jag en promenaddejt med mig själv. Ha det vackert. Jaja, hejdå, fjant.)

Det där knasiga ovan föreställer någon slags inre dialog. Den kanske är helt obegriplig, synd i så fall. Kom apropå vackert solljus och det där. Paranteser verkar för övrigt kunna vara ett smittsamt beteende. Nu ska jag verkligen gå ut och gå. Ha det vackert, ni också!