Någonting gammalt, någonting nytt (någonting lånat, någonting blått?)
Det har hänt saker. Jag lyssnar på en låt som om den inte alls varit mest ånger och smärtsamt fin hela året. Den är fortfarande fin, men nu är den bara en bra låt och jag känner bara bra låt-känslor. Jag har slutat ångra mig. I ärlighetens namn var det på tiden.
Natten tillbringades inte så mycket med sömn som nog hade varit bra, istället ägnades den åt att försöka kommunicera vilket inte var helt lätt. Tekniken utmanar oss? Äsch, inga problem. Det är det minsta problemet.
Nu i eftermiddags gick jag en promenad förbi hela min uppväxt. Jag överdriver inte ens. Min väg planerade jag, utan att tänka på det, längs mitt liv fram till flytten till Östersund. Jag gick förbi skolan jag gick mellanstadiet i, och lägenheten jag och mamma bodde i mellan det att jag var sex och fjorton år. Likaså huset jag gick dagis och lågstadiet i, och villan vi flyttade från när jag var sex. Jag passerade högstadiet. Tanken slog mig att jag ändå alltid svarar "Gislaved" när någon frågar vart jag kommer ifrån. Kanske hör jag ändå hemma här? Återigen, är jag verkligen berättigad att använda ordet "hemma"? "Hemma är där man senast satte sig", vi kör på det. Det är så stort avstånd mellan nu och då att det kanske inte spelar så stor roll att mitt förflutna är här? Jag vet inte. (Min mest använda mening?)
Det förvånade mig att jag insåg att jag var nöjd med att jag flydde från skogen igår. Jag känner mig inte dålig för det längre. Kanske kändes det bra att bestämma vad jag ville göra och inte, eller kanske det var en slags kompensation för att jag inte kunde fly från Thailand utan var fast där. Nu var det pappa som försökte och jag som var avvisande. Det skulle kunna kännas mycket sämre än vad det gör. Nu vet jag i alla fall att han på något sätt "bryr sig" (ja, det låter töntigt, men jag har faktiskt tänkt så och undrat). Och han vet kanske att han inte ska ta mig för given. Visst finns det en oskriven regel om att man automatiskt älskar sina föräldrar respektive barn, men det betyder inte att man kan komma undan med vad som helst (vilket jag borde tänka på lite oftare, faktiskt).
Jag lämnade mp3:n hemma då jag gick. Det var speciellt att inte ha musik i öronen för en gångs skull. Tankarna hörs tydligare. Det är inte alltid en fördel, men just idag var det precis vad som behövdes.
Natten tillbringades inte så mycket med sömn som nog hade varit bra, istället ägnades den åt att försöka kommunicera vilket inte var helt lätt. Tekniken utmanar oss? Äsch, inga problem. Det är det minsta problemet.
Nu i eftermiddags gick jag en promenad förbi hela min uppväxt. Jag överdriver inte ens. Min väg planerade jag, utan att tänka på det, längs mitt liv fram till flytten till Östersund. Jag gick förbi skolan jag gick mellanstadiet i, och lägenheten jag och mamma bodde i mellan det att jag var sex och fjorton år. Likaså huset jag gick dagis och lågstadiet i, och villan vi flyttade från när jag var sex. Jag passerade högstadiet. Tanken slog mig att jag ändå alltid svarar "Gislaved" när någon frågar vart jag kommer ifrån. Kanske hör jag ändå hemma här? Återigen, är jag verkligen berättigad att använda ordet "hemma"? "Hemma är där man senast satte sig", vi kör på det. Det är så stort avstånd mellan nu och då att det kanske inte spelar så stor roll att mitt förflutna är här? Jag vet inte. (Min mest använda mening?)
Det förvånade mig att jag insåg att jag var nöjd med att jag flydde från skogen igår. Jag känner mig inte dålig för det längre. Kanske kändes det bra att bestämma vad jag ville göra och inte, eller kanske det var en slags kompensation för att jag inte kunde fly från Thailand utan var fast där. Nu var det pappa som försökte och jag som var avvisande. Det skulle kunna kännas mycket sämre än vad det gör. Nu vet jag i alla fall att han på något sätt "bryr sig" (ja, det låter töntigt, men jag har faktiskt tänkt så och undrat). Och han vet kanske att han inte ska ta mig för given. Visst finns det en oskriven regel om att man automatiskt älskar sina föräldrar respektive barn, men det betyder inte att man kan komma undan med vad som helst (vilket jag borde tänka på lite oftare, faktiskt).
Jag lämnade mp3:n hemma då jag gick. Det var speciellt att inte ha musik i öronen för en gångs skull. Tankarna hörs tydligare. Det är inte alltid en fördel, men just idag var det precis vad som behövdes.
Kommentarer
Trackback
