Annas blogg

Åh, jag hade glömt hur mycket jag älskar Niccokick. Ta mig tillbaka till Siesta och låt mig återuppleva spelningen, snälla? Det var kanske lycka i sin renaste form (som jag upplevt hittills, vi kan väl säga så då). Verkligen, verkligen större kick än allt nikotin i hela världen skulle kunna frambringa. Dessutom var det så snissbart att de rökte på scen allihop utom sångaren.

Jag lyssnade mycket på skivan The good times we shared, were they so bad? när vi precis hade flyttat till Ava och det hade börjat bli vår i Jämtland. Det var bra då, åtminstone minns jag det så. Promenader runt Dvärsätt med utsikt över vatten (pinsamt att jag inte vet vilket vattendrag det är) och filosoferande stunder vid hamnen dinglandes med benen. Och alltid med musiken i öronen.

Helst hade jag velat ha dem under min säng allihop, så hade jag kunnat plocka fram dem och låta dem spela när jag ville. Tänk vad bra det hade varit! Det vill jag i och för sig med alla band jag gillar. Kan öppna härbärge för musiker, bra idé? Liten listig plan för att vara omgiven av livemusik dygnet runt. Hihi. Okej, nu börjar jag komma ifrån ämnet. Vad var det nu igen? Nej, klart jag minns att det var Niccokick, och nu ska jag lyssna på dem hela natten och tänka på helt andra saker (hoppas ni blir nyfikna nu).

Kärlek och härlighet.