Annas blogg

Efter att ha spenderat hela dagen igår utan annat sällskap än datorn fick jag idag lite mänskligt sällskap i form av A-K (även känd som Anna-Karin). Vi bakade muffins och drack te och hade allmänt mysigt. Pratade om vad vi tänker mest på för tillfället och fick ventilera det lite. Fnissade som vi alltid gör när vi ses. Vänner är verkligen värt allt för att man ska må bra. Självständighet, äsch, "ensam är stark", så fan heller, lögn! Jag säger såhär: Våga vara beroende och sårbar. Det är ju så egentligen, att utan varandra är vi ingenting. Underskatta inte kraften av "tillsammans". Inte heller din egen individs betydelse i den kraften, för all del. Nu börjar jag gå vilse i mina tankar känner jag. Är inte helt säker på vad jag menar längre. Någon sade en gång till mig "ensam är inte stark - du är inte ensam". Det var i en desperat stund och lyfte mig väldigt mycket just då. Jag tycker fortfarande (det var alltså ganska länge sedan, högstadiet, kanske åttan) att det låter fint. Hoppfullt.

Piskur på mig - jag måste laga mat snart! Igår levde jag på glass och idag har det blivit muffins och knäckebröd. Kände ett akut behov av grönsaker och knaprar nu på en morot, min kropp säger "yay!" med stor inlevelse. I kväll ska jag laga linsgryta och dansa till SMK har jag tänkt. Det är så kul med blip-blop, för det känns som om man lever i ett tv-spel. Livet blir lite mer glamouröst! (Haha!) Och det är så roligt att laga mat och dansa samtidigt. Jag hade verkligen velat ha musik i badrummet och kunna utnyttja möjligheterna med en stor dusch. Livet blir ju faktiskt inte roligare än man gör det. (Det där kommer jag att hata att jag vet en lite mer deppig dag, jag känner det på mig.)

En välkänd känsla gör sig hemmastadd - konsertabstinens. Det känns som att jag aldrig får nog av kicken, men den kommer säkert att mattas av med åren. Inget går upp mot första gången man ser en riktigt bra konsert av en riktigt bra artist. Min första Winnerbäck-spelning gjorde mig lycklig i månader efteråt, men den tionde var det väldigt mycket "jaha" över. Därför har jag bestämt att inte se Kent någon mer gång. Blir nog inte svårt eftersom de ska ta en paus från turnerande, men ändå. Jag vill behålla det fantastiska. Apropå konserter hade jag otroligt gärna velat åka på Way Out West i Göteborg och se Broder Daniel och Sigur Rós. Det hade varit otroligt kul men självklart jobbar jag då. Hade min praktik hunnit börja då hade jag säkert fått gå med Groove, och kanske skriva något, men jag ska inte tänka på det. Jag tjänar pengar istället och det är bra (intalar jag mig, men jag tänker bara på Fight Club och att vi slösar våra liv med att slava på jobb vi hatar så att vi kan köpa skit vi inte behöver).

Nåväl. Jag ser fram emot When Hope Falls den 30 augusti, bandet Mango (Mattis' pojkvän, för utomstående och oförstående) vrålar och skriker i. Förhoppningsvis för den konserten med sig att jag får träffa Mattis också! Hoppas! Bästa roomie. Coldplay kommer ju inte heller bli direkt fel den 18 september. Det kommer jag dessutom få skriva om! Så sjukt häftigt! Jag är redan nervös, men det ska gå bra, det måste det.

Muffinsen blev förresten väldigt goda. Jag har underskattat mina egna bakningsfärdigheter fram tills nu.

Kärlek och härlighet!