Open your eyes
Min dygnsrytm är helt åt helvete. Det är väl i och för sig ett mindre problem jämfört med att jag inte svarat på ungefär tio samtal från jobbet för att jag inte vet hur jag "mår" i morgon. Eller om jag ska vara "sjuk" tills torsdag nästa vecka. USCH. Jag hatar oärlighet, allra mest min egen! Det är bara dåliga människor som gör såhär. Antagligen är det på grund av människor som jag som alliansen sänkte A-kassan. Som utnyttjar systemet. Blä. Jag kan inte minnas att jag hade såhär dåligt samvete när jag spelade sjuk inför mamma för att slippa gå till skolan? I och för sig gick hon aldrig på det, det kan ha varit det. Och man har faktiskt inte betalt för att gå i skolan heller. Men jag kostar i alla fall inga pengar när jag är hemma från jobbet, kanske är det bättre än att göra ett halvdåligt jobb? Vilket uselt försök att rättfärdiga mitt beteende. Jag får väl hoppas att det är värt det.
Hijelp, nu svarade jag. Det känns inte bra det här. Oj oj oj. Samvetet känns, minst sagt. Men det innebär att det åtminstone är lite sant att jag inte mår bra. (Jösses, vilken positivitet.)
Dagarna känns så långa nu. Det är full fart och helt galet, men om det inte var det hade det inte varit jag. Det är bra att det händer saker. Det ska kännas att man lever. Vilket jag gör i allra högsta grad.
Kräm.
