Sedan när blev 17 ett magiskt tal?
Exempel 1: Vapnet - Det rör inte hjärtat
Ord är ord men inget mer
växer upp där bredvid dig
men rör inte hjärtat
det stannar vid sjutton
lika maktlös nu som då
känslor kommer utan språk
och det du vill säga
går aldrig att säga
Exempel 2: Håkan Hellström - Vi två, 17 år
Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år
Och dom säger bla, bla, bla, bla
Du fattar ingenting
Och du svarar cha, cha, cha, cha
Ni får mig vart ni vill
Exempel 3: Marit Bergman - Waste more time
I've searched the whole
world through for answers
Forgotten all the places
I have been
Now that I've found love
around the corner
Please hurry, you know,
We're not seventeen
Exempel 4: Broder Daniel - When we were winning
Oh when we were seventeen
Oh life was like a film
When we were seventeen
The sky was always tangerine
We ran through streets at night
Under starlight
We ran through streets at night
When we were winning
Jag tror knappt jag behöver ett femte exempel. Artister verkar se just det året som avgörande på något sätt. Då var allt så mycket bättre. Då började tiden helt plötsligt gå fortare. Då slutade man känna lika mycket. Nu är det i och för sig bara tre månader sedan jag slutade vara sjutton, så kanske har jag ingen talan, men jag tror att det kan vara såhär. Saker och ting verkar alltid bättre i efterhand än vad de faktiskt var, och jag tror att man känner lite mindre intensivt när man blir äldre (eller hoppas jag det?). Man saknar kanske hur mycket allt var, kanske, och därför känns det så speciellt.
När man fyller arton ska man helt plötsligt bli vuxen och börja ta ansvar, så i den meningen är det nog faktiskt så att hjärtat stannar vid sjutton, åtminstone mitt. Kanske växer hjärtat ikapp ens ålder senare. Jag vill nog inte vara sjutton resten av livet. Det hände mycket det året, både bra och dåligt såklart, och jag skulle inte orka göra om det. Tur att det inte behövs. (Helt utanför ämnet: En annan sak jag ibland blir glad av att tänka på att jag aldrig behöver göra om är högstadiet. Jag har gjort det. När alla tjejer stod i vita klänningar på avslutningsdagen och grät sminksvart hoppade jag av lycka i mina Cheap monday-jeans. Aldrig mer!) Så på sätt och vis kanske det är lite magiskt ändå. Sista året innan allvaret ska börja (fast så mycket förändras inte egentligen, om du inte blir statsminister).
Jag lyssnade på Håkans Vi två, 17 år när jag var femton och trodde inte att jag skulle fylla sjutton. Det gjorde jag uppenbarligen. Firandet var ett av de bättre. Det var på Dille och på dagen badade Mattis och Rasmus badkar på ridplan (det var alltså den fjortonde april. I Jämtland!). På kvällen drog vi fram några utemöbler och en uråldrig grill vi hittade och hade grillfest. Åh, det var så galet kul. Vi skulle tvungen hissa upp något i flaggstången, och jag tänker inte tala om vad det blev, men jag avslöja att det var ett av mina klädesplagg (som vi på måndagen blev ombedda att hissa ner av en fnissande lärare). Det var väldigt mycket roligare än att fylla arton och gå på krogen. Kanske är sjutton-romantiken befogad ändå?
Eller så ska vi leva nu, precis just nu, och inte bry oss om de år som gått innan för de blev som de blev i alla fall och allt behöver kanske inte funderas på.
Ord är ord men inget mer
växer upp där bredvid dig
men rör inte hjärtat
det stannar vid sjutton
lika maktlös nu som då
känslor kommer utan språk
och det du vill säga
går aldrig att säga
Exempel 2: Håkan Hellström - Vi två, 17 år
Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år
Och dom säger bla, bla, bla, bla
Du fattar ingenting
Och du svarar cha, cha, cha, cha
Ni får mig vart ni vill
Exempel 3: Marit Bergman - Waste more time
I've searched the whole
world through for answers
Forgotten all the places
I have been
Now that I've found love
around the corner
Please hurry, you know,
We're not seventeen
Exempel 4: Broder Daniel - When we were winning
Oh when we were seventeen
Oh life was like a film
When we were seventeen
The sky was always tangerine
We ran through streets at night
Under starlight
We ran through streets at night
When we were winning
Jag tror knappt jag behöver ett femte exempel. Artister verkar se just det året som avgörande på något sätt. Då var allt så mycket bättre. Då började tiden helt plötsligt gå fortare. Då slutade man känna lika mycket. Nu är det i och för sig bara tre månader sedan jag slutade vara sjutton, så kanske har jag ingen talan, men jag tror att det kan vara såhär. Saker och ting verkar alltid bättre i efterhand än vad de faktiskt var, och jag tror att man känner lite mindre intensivt när man blir äldre (eller hoppas jag det?). Man saknar kanske hur mycket allt var, kanske, och därför känns det så speciellt.
När man fyller arton ska man helt plötsligt bli vuxen och börja ta ansvar, så i den meningen är det nog faktiskt så att hjärtat stannar vid sjutton, åtminstone mitt. Kanske växer hjärtat ikapp ens ålder senare. Jag vill nog inte vara sjutton resten av livet. Det hände mycket det året, både bra och dåligt såklart, och jag skulle inte orka göra om det. Tur att det inte behövs. (Helt utanför ämnet: En annan sak jag ibland blir glad av att tänka på att jag aldrig behöver göra om är högstadiet. Jag har gjort det. När alla tjejer stod i vita klänningar på avslutningsdagen och grät sminksvart hoppade jag av lycka i mina Cheap monday-jeans. Aldrig mer!) Så på sätt och vis kanske det är lite magiskt ändå. Sista året innan allvaret ska börja (fast så mycket förändras inte egentligen, om du inte blir statsminister).
Jag lyssnade på Håkans Vi två, 17 år när jag var femton och trodde inte att jag skulle fylla sjutton. Det gjorde jag uppenbarligen. Firandet var ett av de bättre. Det var på Dille och på dagen badade Mattis och Rasmus badkar på ridplan (det var alltså den fjortonde april. I Jämtland!). På kvällen drog vi fram några utemöbler och en uråldrig grill vi hittade och hade grillfest. Åh, det var så galet kul. Vi skulle tvungen hissa upp något i flaggstången, och jag tänker inte tala om vad det blev, men jag avslöja att det var ett av mina klädesplagg (som vi på måndagen blev ombedda att hissa ner av en fnissande lärare). Det var väldigt mycket roligare än att fylla arton och gå på krogen. Kanske är sjutton-romantiken befogad ändå?
Eller så ska vi leva nu, precis just nu, och inte bry oss om de år som gått innan för de blev som de blev i alla fall och allt behöver kanske inte funderas på.
Kommentarer
Trackback
