Annas blogg

Här surrar skogsmodemet. Jag hittade och dammade av det, bara för att inte känna mig så instängd i skogen. Med internet kan jag ju, åtminstone rent teoretiskt, nå vart som helst. Ett "vart som helst" skulle sitta fint just nu. Den här förvirringen hade jag gärna åkt långt bort ifrån.

Men, nu ska jag börja från början och försöka få lite klarhet i det här. Eller början förresten, det borde ju vara många år sedan eller möjligtvis Thailand, det blir mycket att berätta om. Jag börjar från igår. Pappa hämtade mig i Gislaved. Vi åkte till Ullared och jag slösade pengar. Jag åt en muffins (jag vill att det ska heta "muffin" tror jag, men inget av det låter ju rätt) och pappa sade nästan rakt ut att jag var tjock. Tack så jävla mycket. Fett gör inte att det är svårare för sårande ord att sätta sig i en, även om man tydligen kan tro det. Och så blev han förvånad när jag inte ville ha glass till jordgubbarna. Det går bara inte att göra rätt. Han har betett sig som om ingenting hade hänt. Vad ska man annars göra? Jag vet inte. Inte den blekaste aning (eller en vitare nyans av blekt, kanske). Det enda jag vet är att jag vill åka hem. Nu på en gång, helst igår.

Jag vet inte vad jag ska tro om det här. Nu kommer jag vara sådär ärlig som jag var här i bloggen när vi var nere i Thailand och som jag vet att ni hatar. Ni behöver inte läsa om det stör er så. Hur som helst. Igår kväll skulle pappa ha druckit något alkoholhaltigt om allt hade varit som vanligt. Men det gjorde han inte. Det som förvirrar mig är flaskor, tomma eller fulla, överallt. Många av dem. Okej. Han drack inte igår för min skull? Det skulle betyda att han inte har något problem vilket vore underbart. Dock skulle det betyda att han drack varje dag i Thailand trots att jag bad honom att inte göra det med gråten i halsen, av vilken anledning då? Alkohol var viktigare än vad jag var, alltså hade jag gärna sett att alkohol var väldigt viktigt för honom. Nu verkar det som att det inte är så. Det är bara jag som är så extremt oviktig att det inte liknar någonting. Oviktig och överviktig, om man ska tro min far, alltså.

"Vart som helst", förresten, förutom mitt tillfälliga hem vet jag ett ställe jag vill till. Troligtvis vill inte det stället ha dit mig, så jag försöker att inte tänka på det. Fokusera på hemåt. Jag vill hem.

Nu åskar det och jag gör klokt i att bege mig härifrån. Kärlek och härl... nej, inte idag. "Ha det vackert" får räcka.