Annas blogg

Det är bra att ha vänner. I get by with a little help from my friends. Vänner är familjen man väljer själv, javisst. Gärna för mig. Familj låter som trygghet. Bra.

Att det känns i kroppen när ens huvud tänker för mycket. Är inte det underligt? Om det inte hade varit så skulle nog människor i allmänhet må bättre (fysiskt alltså). Kanske.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag känner bara att jag vill göra det. Mina tankar är överallt och går knappt fånga och sätta ord på. Så jag sätter ord på att de inte går att sätta ord på, så fyndigt. (Tänker osökt på att samtala om att inte ha något samtalsämne). Antagligen borde jag göra något istället för att sitta här, till exempel handla mat och laga till den, eller städa upp i min röra, eller bara gå någonstans. Men jag orkar inte och jag tänker inte ens ha dåligt samvete för det. Nu går all min energi åt till att välja musik som inte känns som ett hån och lyssna på den, och att uppehålla mig med att skriva här för att inte överanalysera någonting/allting.

Vadå "webbsidan kan inte visas"? Men, men, men... Nej! (Världens bästa argument när man inte har något argument. "Nej". Dessutom är det lätt att komma ihåg.)

Jag förvånar mig. Tramsar i texten som om jag var helt uppåt. Fast vilka bekymmer jag än har så är det ju alltid trams om man betänker att jag bor i ett välfärdsland och allt sånt där, så det är nog helt i sin ordning. Eller så vill jag bara säga till mig själv att det finns något som är okej. Må så vara. Jag orkar inte vända på det där en gång till.

En film kanske man skulle ta och se. Fokusera sin tankar på något helt annat än sig och sitt (ego). Fight Club? Inte världens bästa sluta deppa-film, men världens bästa film i min mening. Läste i och för sig ut boken för ungefär femte gången igår. Men. Äsch. Jag vet inte.

Nu får det vara nog med svammel. Måste ändå konfrontera tankarna någon gång. Okej, djupt andetag. Säg efter mig: "Det löser sig". Det löser sig. Det löser sig. Det löser sig.