Annas blogg

Idag ringde jag till min pappa. Han lät inte så brydd när jag påpekade att han inte svarat på sms. Fast ganska glad lät han när han svarade. Eller så var det bara förvåning. Vi kallpratade om mitt jobb och allt möjligt sådant. Så frågade jag om vi kunde ses. Båda kunde bara en enda helg, men vi bestämde att vi skulle träffas då. Han sa att han kunde hämta mig. Jag berättade om praktiken. Han lät engagerad när han gratulerade mig, och frågade en del om det.

Detta känns både bra och dåligt. Bra att jag tog mod till mig och ringde. Dåligt att jag fortfarande är osäker på hur mycket han faktiskt "bryr sig", eller hur man nu ska uttrycka det. Osäkert. Instabilt. Vet inte om jag borde hört av mig med tanke på allt som hänt. Men jag har saknat honom, jag visste att han skulle tycka att det där med praktiken var jätteroligt. Ville prata med honom om det. Jag kanske har förträngt hur jävligt Thailand var, och hur han betedde sig då?

Jag borde ju inte sakna honom. Men saknad är ju en slags superkraft jag har. Att översakna folk är det bästa jag är på.