Det är inte rättvist.
Hämta en näsduk, för det här är sjukt jävla hemskt. Eller nej förresten, gör inte det, gråt över hela ansiktet och snora och försök torka bort med tröjärmen. Det blir trasigare så och mer passande. Ha. Som om något kan vara passande till det här. Det finns ingenting passande, för sådant här borde inte få hända. Det är sjukt opassande.
Såhär är det om man ska börja från början. Jag har en vän. Han är en av de finaste människor jag vet. Omtänksam, trevlig, rolig, snäll och underbar på alla sätt och vis. Jag tänker att det beror på uppfostran och familj. Någon gång har jag träffat personens mamma, som var helt bedårande. Min vän har bröder. I mitt huvud har jag föreställt mig dem som minst lika underbara som min vän. Tänkt att det är en familjegrej. Nu har jag inte träffat dem, så jag vet inte.
Min vän har ett tonfall när han talar om sina bröder som låter en förstå att han älskar dem väldigt mycket. Han är en kärleksfull människa, förstår ni. En av de allra bästa.
För ett tag sedan blev en av bröderna sjuk. Det lät allvarligt, men det sades att han skulle repa sig fint. Det lät ju bra. Men nu blev det inte riktigt så. Ni kanske förstår vad som hände. Hur kan sådant hända? Av vilken anledning?
Jag kan inte känna ens en pytteliten bråkdel av den smärta familjen måste känna, och jag gråter. Liv ska inte förkortas så. Och de som är så fina människor. När sjukdomen orsakade att min vän åkte hem minns jag att jag var ledsen för det och tänkte "ingenting ont får ju hända honom". Dåliga saker ska inte hända bra människor!
Om jag kunde bära sorgen åt dem skulle jag göra det. Det är som min vän säger, det här är inte rättvist. Inte någonstans.
Såhär är det om man ska börja från början. Jag har en vän. Han är en av de finaste människor jag vet. Omtänksam, trevlig, rolig, snäll och underbar på alla sätt och vis. Jag tänker att det beror på uppfostran och familj. Någon gång har jag träffat personens mamma, som var helt bedårande. Min vän har bröder. I mitt huvud har jag föreställt mig dem som minst lika underbara som min vän. Tänkt att det är en familjegrej. Nu har jag inte träffat dem, så jag vet inte.
Min vän har ett tonfall när han talar om sina bröder som låter en förstå att han älskar dem väldigt mycket. Han är en kärleksfull människa, förstår ni. En av de allra bästa.
För ett tag sedan blev en av bröderna sjuk. Det lät allvarligt, men det sades att han skulle repa sig fint. Det lät ju bra. Men nu blev det inte riktigt så. Ni kanske förstår vad som hände. Hur kan sådant hända? Av vilken anledning?
Jag kan inte känna ens en pytteliten bråkdel av den smärta familjen måste känna, och jag gråter. Liv ska inte förkortas så. Och de som är så fina människor. När sjukdomen orsakade att min vän åkte hem minns jag att jag var ledsen för det och tänkte "ingenting ont får ju hända honom". Dåliga saker ska inte hända bra människor!
Om jag kunde bära sorgen åt dem skulle jag göra det. Det är som min vän säger, det här är inte rättvist. Inte någonstans.
Kommentarer
Trackback
