Ett slut och en början
Igår tog min kraft verkligen slut. Min lilla resa över hela Sverige tog ut sin rätt och jag bara låg och försökte somna ifrån tankar på platser, människor, händelser, intryck och känslor. En försynt huvudvärk höll mig dock vaken med mina minnen. Visst var det underbart att träffa Kreuger (Fredrika, Freddie, ja, ni förstår säkert skämtet) och lite kul var det att rida igen även (om jag inte kände att jag saknat det. Konstigt att det man flyttat nästan hundra mil för att hålla på med inte är samma sak längre). Det var bara det att folket på gården hon jobbar på verkligen dömde ut min vegetariska mat. Blickarna när jag åt, usch. Kändes i magen. Ja, jag vet att jag är känslig men det är nu sådan jag är.
Så, i morse samlade jag mina sista krafter för att åka från Eskilstuna till Göteborg med ärendet att träffa chefredaktören på Groove. Började min dag halv sju med att inse att det hade regnat på mina kläder som hängde ute på tork. Inte mer att göra än att dra på sig en genomvåt Broder Daniel-tshirt och vänta på att den skulle torka. Då jag anlände till stationen upptäckte jag att tåget jag hade tänkt ta var fullbokat. Några förvirrade ögonblick trodde jag att jag var fast i Eskilstuna, sedan kom jag till sans och frågade i biljettinformationen. Det fanns ett sätt att ta sig till Göteborg men jag skulle inte vara framme förrän vid två, och meningen var att jag skulle ringa Groove "efter lunch". Köpte en musiktidning jag inte läst förut, måste ju ha koll på marknaden nu när jag ska bli musikjounalist (känn ironin, människor!), och lyssnade på regnet medan jag väntade på att få åka därifrån.
Efter en och en halv genomlyssning av Death Cab For Cuties senaste, Narrow Stairs, kunde jag inte skjuta upp att ringa längre. Stirrade på numret på displayen ungefär en kvart innan jag tog mod till mig. För er som inte redan visste det, eller förstod det nu, kan jag berätta att jag lider av lite lätt telefonskräck. Men bara lite. Chefredaktören Gary lät mycket mindre läskig på telefon än på mail! Det kan ha med min förkärlek för göteborgska att göra. Han gav mig en vägbeskrivning och jag började känna mig lite mindre nervös. Dessutom sken solen nere på västkusten, och jag håller fast vid vad jag sagt - med solen stiger hoppet. Kom fram till Göteborg och hittade dit jag skulle utan problem. Tog däremot ett par extra sekunder för att samla mig innan jag ringde på ringklockan till lokalen vid Kungsportsplatsen. Klarade handslaget utan att göra bort mig (tror jag), och uppfattade snabbt den avslappnade stämningen som rådde bland tidningar och skivor. Där fanns även Groove-arbetaren Alexandra, som kom från Anderstorp av alla ställen ("förort" till Gislaved, för er som kanske inte visste) och hade varit praktikant där tidigare. När jag nämnde Death Cab på den jobbiga frågan om min musiksmak fick jag veta att hon intervjuat dem inför nya numret. Det kom även fram att hon också var vegetarian. Så jag blir en kopia? Förhoppningsvis inte. Gary berättade för mig vad jag kommer att få göra ("både det mindre glamourösa och det kanske lite mer"), och såg snäll ut med tjockbågade glasögon och rufshår medan han berättade att han gärna ger feedback på texter innan de trycks. Innan jag gick frågade jag om jag får åka på Coldplay. Det får jag. Och, håll i er nu, och och och, jag får skriva en recension om konserten! Som alldeles troligen publiceras på hemsidan!
Jag studsade överlycklig ut på avenyn och kunde inte låta bli att le helt töntigt mycket åt allt och alla. Det gick bra! Det kommer att gå bra! Snälla människor, bra musik, och jag kommer att få skriva. Jag kommer att få skriva! Gick runt i affärer, och de spelade trevlig musik överallt. Säkert! på CD-specialisten (som numera heter Rock House, men ändå), Markus Krunegård på Carlings och Shout Out Louds på Pocket Shop. Jag köpte en ny likadan BD-tshirt som jag hade på mig, eftersom det har varit min favorittröja ända sedan jag köpte den för ett och ett halvt år sedan, och fick tjejen i kassan skratta.
Nu sitter jag på centralstationen i Göteborg och väntar på mitt tåg "hem", det vill säga till min mors hem. Där bor i och för sig mina tillhörigheter också för tillfället. Några timmars landning där, så ska jag till Gislaved och köpa tält och träffa vänner, och på onsdag bär det av mot Arvika. Det är full fart! Kanonkul.
Kärlek och härlighet!
Så, i morse samlade jag mina sista krafter för att åka från Eskilstuna till Göteborg med ärendet att träffa chefredaktören på Groove. Började min dag halv sju med att inse att det hade regnat på mina kläder som hängde ute på tork. Inte mer att göra än att dra på sig en genomvåt Broder Daniel-tshirt och vänta på att den skulle torka. Då jag anlände till stationen upptäckte jag att tåget jag hade tänkt ta var fullbokat. Några förvirrade ögonblick trodde jag att jag var fast i Eskilstuna, sedan kom jag till sans och frågade i biljettinformationen. Det fanns ett sätt att ta sig till Göteborg men jag skulle inte vara framme förrän vid två, och meningen var att jag skulle ringa Groove "efter lunch". Köpte en musiktidning jag inte läst förut, måste ju ha koll på marknaden nu när jag ska bli musikjounalist (känn ironin, människor!), och lyssnade på regnet medan jag väntade på att få åka därifrån.
Efter en och en halv genomlyssning av Death Cab For Cuties senaste, Narrow Stairs, kunde jag inte skjuta upp att ringa längre. Stirrade på numret på displayen ungefär en kvart innan jag tog mod till mig. För er som inte redan visste det, eller förstod det nu, kan jag berätta att jag lider av lite lätt telefonskräck. Men bara lite. Chefredaktören Gary lät mycket mindre läskig på telefon än på mail! Det kan ha med min förkärlek för göteborgska att göra. Han gav mig en vägbeskrivning och jag började känna mig lite mindre nervös. Dessutom sken solen nere på västkusten, och jag håller fast vid vad jag sagt - med solen stiger hoppet. Kom fram till Göteborg och hittade dit jag skulle utan problem. Tog däremot ett par extra sekunder för att samla mig innan jag ringde på ringklockan till lokalen vid Kungsportsplatsen. Klarade handslaget utan att göra bort mig (tror jag), och uppfattade snabbt den avslappnade stämningen som rådde bland tidningar och skivor. Där fanns även Groove-arbetaren Alexandra, som kom från Anderstorp av alla ställen ("förort" till Gislaved, för er som kanske inte visste) och hade varit praktikant där tidigare. När jag nämnde Death Cab på den jobbiga frågan om min musiksmak fick jag veta att hon intervjuat dem inför nya numret. Det kom även fram att hon också var vegetarian. Så jag blir en kopia? Förhoppningsvis inte. Gary berättade för mig vad jag kommer att få göra ("både det mindre glamourösa och det kanske lite mer"), och såg snäll ut med tjockbågade glasögon och rufshår medan han berättade att han gärna ger feedback på texter innan de trycks. Innan jag gick frågade jag om jag får åka på Coldplay. Det får jag. Och, håll i er nu, och och och, jag får skriva en recension om konserten! Som alldeles troligen publiceras på hemsidan!
Jag studsade överlycklig ut på avenyn och kunde inte låta bli att le helt töntigt mycket åt allt och alla. Det gick bra! Det kommer att gå bra! Snälla människor, bra musik, och jag kommer att få skriva. Jag kommer att få skriva! Gick runt i affärer, och de spelade trevlig musik överallt. Säkert! på CD-specialisten (som numera heter Rock House, men ändå), Markus Krunegård på Carlings och Shout Out Louds på Pocket Shop. Jag köpte en ny likadan BD-tshirt som jag hade på mig, eftersom det har varit min favorittröja ända sedan jag köpte den för ett och ett halvt år sedan, och fick tjejen i kassan skratta.
Nu sitter jag på centralstationen i Göteborg och väntar på mitt tåg "hem", det vill säga till min mors hem. Där bor i och för sig mina tillhörigheter också för tillfället. Några timmars landning där, så ska jag till Gislaved och köpa tält och träffa vänner, och på onsdag bär det av mot Arvika. Det är full fart! Kanonkul.
Kärlek och härlighet!
Kommentarer
Trackback
