Fika? På en onsdag?!

Min arbetsdag började med att se en gubbe tvätta sin snopp medan han såg ömsom på den och ömsom i mina ögon och frågade vart jag kom ifrån. Jag tittade på mina skor och svarade. Pinsamt. När det var frukostrast frågade hon jag gick bredvid om jag ville ha frukost och jag sade att jag inte ville ha något. Några minuter senare ropar hon på mig, och då har hon gjort te och rostat bröd åt mig. Hade inte hjärta att inte äta.

Nästa uppdrag var att städa hos en tant som bodde på Trasten (Gislaved Rinkeby, ungefär). Jag fick dammtorka skåp med spritflaskor på varje hylla och lyssna när kvinnan jag gick med och tanten löste korsord på serbiska. Tanten försökte bjuda mig på macka, frukt, och fåglarna vet allt. Kände pressen och tackade ja till ett chokladkex. Knaprade på det och lyssnade till deras för mig obekanta språkmelodi.

Det var innan lunch. Var verkligen inte hungrig på lunchrasten men kände att jag var tvungen att äta något, så det gjorde jag. Det första jag skulle göra efter lunch var att följa med till en tant och bara prata lite. Hennes muffins lyckades jag tacka nej till. Hon skulle snart fylla nittio och gav mig rådet "lev medan du fortfarande lever". Jodå, lita på det. Hon sade så nedlåtande saker om sig själv också, vilket skrämde mig rejält. Blir man inte säkrare i sig själv när man blir äldre? I och för sig, när man föds älskar man ju sig själv, det är allt eftersom tide går som man får lära sig att det är jävligt dumt att tro något bra om sig själv. Men jag har alltid tänkt att man ska lära om igen?

Personalmöte betydde skaka hand (och dela baciller) med nya människor, äta en massa tårta och lyssna på vad som inte fungerar i arbetsgruppen. I två timmar. Sedan cyklade jag hem. Vilken arbetsdag? Ja, ja. Det är ett hårt liv!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0