Annas blogg

Numera är jag en arbetande kvinna som ska börja göra rätt för mig i välfärdssamhället jag llivnärt mig på i arton år. Min första dag som värdbiträde i hemtjänsten och jag har hunnit träffa många människor och tänka en väldig massa. Jag ser de gamla och undrar vad som lyser upp deras liv. Så gott som alla sväljer många olika mediciner och jag tänker att det verkar suga rätt rejält att bli gammal.

Som en del av min inlärning får jag läsa så kallade "brukarkort" där det står om de olika vårdtagarna. Det står var de kommer ifrån, hur de bor, vilka sjukdomar de haft, vad de är rädda och oroliga för och vad de behöver hjälp med. Det är så smärtsamt rörande på något vis att läsa människors historia på det sättet. I synnerhet berörs jag av de som verkar ha levt ensamma, kanske för att det är något jag själv är rädd för. Både i de gamla och i de medelålders kvinnor som är mina arbetskamrater ser jag mig själv i framtiden. Det är ingen uppmuntrande bild.

Däremot var det uppmuntrande att vissa blev så glada då vi kom och hjälpte dem. Då känns det som att man kan göra en skillnad i en annan människas liv, och det är ett extremt viktigt jobb. Arbeten inom omsorg  borde få högre status anser jag efter min första dag med insyn i det. Möten med människor är viktigt, och det tror jag att många håller med mig om rent allmänt. 

Jag undrar vad de kommer att tänka som tar hand om mig när jag blir gammal. Kommer de att fundera på samma saker? Det är smidigt inrättat egentligen, vårt samhälle. Du lever på det tills du kan börja jobba, jobbar förhoppningsvis ett bra tag, och sedan återgår du till att dra nytta av vårt kära i-land. Som ett slags kretslopp (här kommer naturbrukstänket i mig fram). Förhoppningsvis hittar man saker att glädjas åt även mot den senare delen av kretsloppet. Vore inte mycket nytta med arbetet innan annars.