Annas blogg

Livet är inte en festival, men det borde vara det. Jag har mått så bra i kropp och själ! Vacker musik, vackra omgivningar och vackra människor gör mig till den glada människa jag alltid borde vara. Alla dessa konsertkickar! Jag har glidit omkring på moln ochh varit orädd. Inte ens människor som kaskadspyr har fått mig i panik. Och ett onödigt nummer till en onödig människa har blivit raderat från min mobil. Jag är så jävla bra. Hur kom jag fram till det? Musik. Sjukt bra spelningar. Trevliga människor. Fina saker.
Livet är ganska fint ändå, vet ni.

Inget bankomatkort tappades den här gången. Och jag blev ledsen en kort stund, men då gick jag till Enter Shikari och hoppade och dansade och sprang in i folk och blev glad igen. Det var en av de roligaste spelningarna. Fast Esther var ju ren och skär lycka förstås (och sedan såg vi sångaren och hans snygga stuprörsrumpa på netto, ojojoj!). Niccokick var en bättre kick än allt nikotin i hela världen skulle kunna framkalla, jag studsade av lycka i en halvtimme efteråt. Det första jag såg var Vapnet, det var en väldigt skön spelning och en bra inledning på festivalen. Jag trodde inte att Håkan skulle vara lika rolig att se den här gången, men det var han.

Livet är alldeles väldigt fint.