Annas blogg

Om det nu är positivt när ändå ingen finns som skulle kunna se och döma. Fast vem ska döma en för att man gråter när ens liv går helt åt helvete?

Nu är jag snart bostadslös. Kul. Verkligen. Hur ska jag ta mig till jobbet? Hur ska jag överleva ännu en sommar? Jag är så jävla rädd nu så det kan ni inte föreställa er. Kan jag inte bara få ligga i en sång någonstans, i koma kanske, med dropp eller så? I så fall borde jag väl ta livet av mig i och för sig, men självmord är inte min grej. Tära på samhället och andra människors arbete och goda vilja, det är min grej. Vara en böld i röven, det är min grej. Anna "Bölden" Gustafsson. Det låter väl bra?

Kanske ska förklara (för alla mina en läsare, ehe ehe). Mormor Helga som jag bor hos har hört mina nattliga datoraktiviteter och bett mig stänga av datorn vid tio. Sedan hon berättade det har jag gjort så, för jag vill faktiskt inte störa. Verkligen inte. Problemet är att hon hör mig "knattra på datorn" i alla fall. Och hon tror att jag ljuger när jag säger att jag inte gör det. Igår låg jag i och för sig och panik-smsade av en anledning jag kommer till senare. Kan vara så att hon hör mina knapptryck på mobilen. Sjukt vilken hörsel hon måste ha. Hon sa "din mamma hör ju dåligt, så henne kan du säkert manipulera". "Du måste erkänna för sig själv att du har ett databeroende". "Du säger att du mår dåligt fast du inte gör det". "Om man ska bli vuxen måste man klara av ett jobb, och ta ansvar för det man gör". "Du kan inte förneka att det gör det du gör". Och inte minst "slutar inte det här måste du be din mamma komma och flytta ut dig och dina grejer".

Fascinerande. Såhär värdelös har jag inte känt mig på länge. Spännande. Verkligen.

Dessutom fick jag en anledning till panik via sms igår. Nyköping skrev och undrade om jag skulle till Peace & Love (där vi träffades första gången). Jag som hade tagit bort hans nummer. På väg att glömma. Försökte i alla fall, hårt och länge. Men så fan heller, då hör han av sig. Kände igen numret gjorde jag också, såklart. Jag hyperventilerade i flera minuter. Tramsigt, jag vet. Det är sådan jag är. Varför i helvete skulle han höra av sig nu? Vill han träffa mig? Som vän, eller annat? Vill jag träffa honom? Han har ännu inte svarat på mitt svars-sms. Ville han träffa mig skulle han väl göra det. Han har i och för sig alltid varit seg med svar på sms. Nej, jag vill inte tänka på det. Fan. Jävla Nyköping.

Efter utskällningen jag fick till frukost gick jag en promenad runt Sörgårdssjön. Ringde till mamma. Nej, jag kommer nog aldrig bli vuxen. Ringer ju fortfarande till mamma när det häder något. Och lyssna på musik och krampgråta i regn är det bara väldigt små tonåringar som gör. Inte det minsta vuxet. Jag kanske inte klarar av vuxenlivet. Det kanske inte är tänkt så. Jag kanske helt enkelt inte kan. Vad är meningen, liksom? Jag fattar inte. Men det är väl jag som är dum, så klart. Att jag ens kan tro något annat. Jag kan verkligen inte bo med folk. Bevisen hopar sig. Skjut mig!