Annas blogg

Luleå.
I Luleå mötte jag Emanuel, som jag skrivit lite sporadiskt med sedan någon gång i vintras. Vi har även bytt nummer och smsat lite ibland. Han var lika cynisk som han verkar, men mer gentlemannamässig på något sätt. Den egenskapen passade inte in i min bild av honom, men det var trevligt. Det uppstod lite kommunikationssvårigheter eftersom jag förstod ungefär hälften av vad han sa. Norrländska och mumlande var väldigt svårtolkat, vill jag lova! Höll på att missa min flygbuss också. Vi sprang till busstation, och Emanuel sprang och hämtade min väska som jag låst in på enn köpcentrum i stan. Stod på busstation och svettades, säkerligen illröd i ansiktet, och flåsade med mina kassa lungor och kände mig dum. Fick en tafatt hejdå-kram och hann med bussen.

Eskilstuna.
När jag ändå skulle till Eskilstuna och Freddie (Kreuger), drog jag mig till minnes att en kille vars ytterst välformulerade dagbok jag brukar läsa också bodde där. Varför inte, tänkte jag och skickade ett gästboksinlägg med fikaförslag och mobilnummer. Det kom ett sms och vi möttes vid tågstationen dagen efter att jag kommit fram. Erik var blyg på ett bedårande sätt, och vi drack te med sugrör. Från början var jag mindre nervös än vad jag blev efter ett tag av någon outgrundlig anledning. Vi gick runt lite i mysiga Eskilstuna, det började regna och vi tog skydd under ett träd en kort stund. Det kändes som att vi hade mer att säga varandra än vad vi faktiskt sade. Jag med mitt yra huvud rubbade balansen under hejdå-kramen, och tyckte att det var lite pinsamt. Tur att det var en vägg där.

Även om jag ser ett mönster i att ha svårt att vara naturligt social (det kanske blir så när man är online för mycket?) föredrar jag ändå verkligheten. Kroppsspråk och tonfall är så viktigt, tror jag. Eller så är det bara så att jag vill bli kramad. Man vet inte så noga.