Annas blogg

Nu överdriver jag igen, jag vet. Det känns bara roligare, och mer, att dramatisera verkligheten lite.

Häromdagen cyklade jag förbi Gislaveds musikaffär. Där kan man köpa instrument, noter och diverse annat spännande. Där tillbringade jag timmar med att drömma när jag gick på högstadiet. (Det låter så långt borta när jag skriver det såhär. Och det känns så jävla skönt att det är sådär avlägset nu). I alla drömmar kunde jag spela ett instrument helt fantastiskt bra och använde det som uttryckssätt. Instrumenten i mina drömmar varierade nog, men jag vill minnas att de för det mesta kretsade runt gitarrer i direkt samband med att Lars Winnerbäck var min stora hjälte då.

Winnerbäck och högstadietiden. Han kunde koncentrera hela min deppighet till en enda textrad, och i nästa rad ge mig hoppet åter. Nästan varje lektion satt jag med en Lasse-skiva lurande i hörlurarna och klottrade ankare i mina böcker. En gång innan en SO-lektion skulle börja skrev jag ett stycke text från en låt på tavlan. Läraren gillade den och texten stod kvar i en och en halv dag innan någon suddade bort den. Inte för att någon i min klass förstod vad som var så bra med den, men jag var nöjd. Jag minns att jag höll min ganska fula Lars Winnerbäck-t-shirt för att vara mitt finaste klädesplagg.

Det jag saknar mest från den här tiden är den totala euforin en konsert kunde ge mig. Man visste inte vart man skulle göra av all lycka helt plötsligt. Det var lite ovant efter månader av melankoli, men Lasses musik var densamma. I höstas såg jag honom för tionde gången och det var bara lite småtrevligt. Då är det dags att säga hej då, känner jag. Men det är motvilligt, för jag saknar allt med det.

Numera, när jag faktiskt lyssnar på andra skivor än Winnerbäcks, skulle man kunna tro att min lojalitet minskat något. Jag trodde det själv. Häromdagen var jag inne på musiktidningen Sonics hemsida, och den tog tid på sig att ladda och visade bara övre halvan av omslaget till nya numret. Jag tittar lite och tänker, "känner jag inte igen de där ögonen?". Jomenvisst. Nedre halvan kommer fram och där står till och med "Lars Winnerbäck" med stora bokstäver. Idag när jag var och handlade gick jag förbi tidningsstället och såg tidningen på riktigt. Jag tvekade lite, men det kändes som om jag inte hade något val.

Min lojalitet är uppenbarligen lika stark som någonsin. Eller så är det drömmen som är stark, bara att den har ändrat form litegrann. För mig hänger musik och ord ihop så tätt. Kanske är det mitt uttryckssätt. Och det var det som blev det positiva med högstadiet.
Dessutom var artikeln riktigt bra.