You will. You? Will. You? Will. You? Will.
Okej. Hej. Det är alltid lite pinsamt att komma tillbaka till tangentbordet efter ett så deppigt inlägg som det förra var. Jag känner liksom pressen att säga "allt är bra nu". Men det är det naturligtvis aldrig. Sånt tar tid. Jag har inte tid.
Igår lade jag min dator i mormors rum för att "jag inte skulle frestas att använda den" som hon sa. Jag jobbade kväll, och när jag kom hem vid tiotiden gick jag direkt och lade mig. Mamma ringde, men jag sa så tyst som möjligt att jag inte kunde prata. Kanske tio minuter senare kommer mormor upp och säger att hon hört det där ljudet igen. Hon frågade om jag hade en dator till(!). Eller jag kanske hade lånat en dator? Ehm, nej. Hon såg min mobil som låg på laddning och frågade om den kunde låta. I samråd kom vi fram till att ta ned den till köket och låta den laddas där. Jag gjorde ju ingenting, jag ville bara vara ifred så jag kunde få sova. Hon gick med den och fem minuter senare kom hon upp igen och sade att hon hört ljudet. Jag fattar inte! Föreslog att det var något annat hon hörde, allt pekade ju på det, men det var tydligen bara när jag var hemma. Jaha. Är det när jag andas, eller? "Ursäkta, måste ditt hjärta slå så tydligt?" Nej, för all del, låt inte mig störa. Jag ska leva så försiktigt jag kan. Inte för mycket.
Som om det inte är nog svårt att sova när man försöker andas så tyst som möjligt, hade jag såklart huvudet fullt av tankar på Nyköping (så fantasifullt kodnamn, eller hur?). Man skulle kunna tycka att jag tänkt tillräckligt på honom, men nej, där fick jag. Jag är faktiskt lite sur på honom. Höra av sig nu? Ett halvår senare, liksom, "och bilen går bra?" "Nej, jag har krockat och blivit allvarlogt skadad, tackar som frågar". Han trodde säkert att allt var lugnt nu. Att det skulle gå att umgås med mig som med en normal människa, att vi skulle kunna vara vänner. Tyvärr, men omställningarna "oj, det går att tycka om mig" och "nej, jag skojade bara, HA HA HA" gjorde lite för ont för att jag ska kunna vara vän med dem. Stackars kille, han hade väl ingen aning om att jag tar alldeles för allvarligt på allt, i synnerhet mig själv. Jag hatar att han hörde av sig. Nu har jag insett att det verkligen inte är mer med det, han ville väl ha någon med samma musiksmak att hänga med på Peace & Love, men innan jag kom till sans hann jag börja hoppas. Jag hatar att hoppas. Fan. Jag hatar att jag ändå tror att någon ska tycka om mig någon gång. Att jag aldrig lär mig. Aldrig.
You're the reoccuring kind
you never really leave my mind
Bara för att den här låten inte alls är klockren, och lite för att jag lärt mig få in youtube-videos i bloggen.
Kärlek och härlighet? (Tss).
Igår lade jag min dator i mormors rum för att "jag inte skulle frestas att använda den" som hon sa. Jag jobbade kväll, och när jag kom hem vid tiotiden gick jag direkt och lade mig. Mamma ringde, men jag sa så tyst som möjligt att jag inte kunde prata. Kanske tio minuter senare kommer mormor upp och säger att hon hört det där ljudet igen. Hon frågade om jag hade en dator till(!). Eller jag kanske hade lånat en dator? Ehm, nej. Hon såg min mobil som låg på laddning och frågade om den kunde låta. I samråd kom vi fram till att ta ned den till köket och låta den laddas där. Jag gjorde ju ingenting, jag ville bara vara ifred så jag kunde få sova. Hon gick med den och fem minuter senare kom hon upp igen och sade att hon hört ljudet. Jag fattar inte! Föreslog att det var något annat hon hörde, allt pekade ju på det, men det var tydligen bara när jag var hemma. Jaha. Är det när jag andas, eller? "Ursäkta, måste ditt hjärta slå så tydligt?" Nej, för all del, låt inte mig störa. Jag ska leva så försiktigt jag kan. Inte för mycket.
Som om det inte är nog svårt att sova när man försöker andas så tyst som möjligt, hade jag såklart huvudet fullt av tankar på Nyköping (så fantasifullt kodnamn, eller hur?). Man skulle kunna tycka att jag tänkt tillräckligt på honom, men nej, där fick jag. Jag är faktiskt lite sur på honom. Höra av sig nu? Ett halvår senare, liksom, "och bilen går bra?" "Nej, jag har krockat och blivit allvarlogt skadad, tackar som frågar". Han trodde säkert att allt var lugnt nu. Att det skulle gå att umgås med mig som med en normal människa, att vi skulle kunna vara vänner. Tyvärr, men omställningarna "oj, det går att tycka om mig" och "nej, jag skojade bara, HA HA HA" gjorde lite för ont för att jag ska kunna vara vän med dem. Stackars kille, han hade väl ingen aning om att jag tar alldeles för allvarligt på allt, i synnerhet mig själv. Jag hatar att han hörde av sig. Nu har jag insett att det verkligen inte är mer med det, han ville väl ha någon med samma musiksmak att hänga med på Peace & Love, men innan jag kom till sans hann jag börja hoppas. Jag hatar att hoppas. Fan. Jag hatar att jag ändå tror att någon ska tycka om mig någon gång. Att jag aldrig lär mig. Aldrig.
You're the reoccuring kind
you never really leave my mind
Bara för att den här låten inte alls är klockren, och lite för att jag lärt mig få in youtube-videos i bloggen.
Kärlek och härlighet? (Tss).
Kommentarer
Trackback
