Annas blogg

I fredags var jag och myste på Ava. Vi såg Så ska det låta, och jag kom osökt att tänka på min barndom. Varannan helg när jag var hos pappa skyndade vi oss för att hinna hem innan det började. Vi åt kycklingsallad (detta var på tiden då jag åt kött) och choklad. 200 gram Marabou Schweizernöt, jag åt en rad och pappa åt resten. Det fanns en rutin och en trygghet. Så tyckte jag väl i och för sig att pappa drack lite många glas vin ibland, men jag slog bort det. Varför oroa sig av något så litet? Det fanns en anledning, men jag kunde inte ha gjort så mycket just då.

Resten av helgen bestod av att stå ut. Det gick ganska bra. Några minuter på lördagen var till och med roliga, med hjälp av en skvätt vodka (hej jag är lättpåverkad). De blev dock dyrköpta eftersom vi blev påkomna med att dricka på skolan, vilket är förbjudet. Det känns så hemskt att ha brutit mot reglerna eftersom skolan har behandlat oss så väldigt bra i hela boendefrågan. Väldigt ansvarslöst, tanklöst och värdelöst.

Dessutom känns det väldigt underligt att dricka alkohol när jag känner som jag gör gentemot min pappa och allt det där. Hej dubbelmoral? Men, det kanske är skillnad på att festa och ha kul och att dricka whisky direkt ur flaskan varje dag? Jag vill inte hamna där. Jag är rädd. Jag har sagt gång på gång att det är onödigt att dricka, ändå gör jag det igen. Fast det kanske är mänskligt att vilja göra det för skojs skull? Hjälp, nu hittar jag på ursäkter.

Det jobbiga är att jag inte vet vad som är normalt och inte. Jag har absolut ingenting att jämföra med. Det är egentligen likadant med mat. Jag har fått lära mig att äta trots att jag inte är hungrig för att jag inte har velat äta, och nu kan jag vilja äta trots att jag inte är hungrig. Hur hittar man balansen? Var finns den? Finns det något som jag faktiskt har ett normalt förhållande till? Jag kanske bara kommer från en annan planet och inte fattar någonting alls.

En gång när jag pratade med en vän sade vi såhär.
-Varför tycker du så illa om dig själv?
-Jag hatar att jag inte tycker om mig själv!
-Men vad är det du inte tycker om?
-...

Jag hatar att jag hatar mig själv, men jag vet inte vad det är jag hatar. Det var verkligen en aha-upplevelse. Dessvärre har jag nu fått anledning att inte tycka om mig själv. Alla. Jävla. Misstag. Jag är socialt handikappad och har konversationssvårigheter och bryr jag mig om någon verkar det alltid sluta med att jag sårar den. Rent logiskt borde jag sluta bry mig om folk (jag räknar in hästar). Låter som ett kul liv. Lite ensamt kanske.

Ja, jag har samlat nog energi för att skicka ett svarsmail till pappa. Det känns ju spännande. Jag är rädd. 

 What have I done? It's too late for that
What have I become? Truth is nothing yet