Det skulle ju vara dans, dans, dans
När jag var på hälsohem i Dalarna gick jag på frigörnade dans en kväll. Jag mådde inte så bra och tänkte att det kanske var konstruktivt. Frigörande dans, jo, visst frigjordes saker.
Min kropp var full av lagrad ångest och ville inte röra sig till musik, jag ville inte vara i min kropp, den var bara obekväm. Jag försökte dock trots att det kändes jobbigt och efter ett tag började jag mjukna lite. Grejen var att låta kroppen bestämma hur den ville röra sig och för att lossna ville min kropp liksom skaka ett obehag från bröstet. Svårt att återberätta, men jag skakade väl på och försökte att inte tänka på hur det såg ut. Det var i och för sig bara medelålders tanter där som knappast skulle döma mig, men invanda mönster sitter i. Jag hittade ett litet förråd för mattor och annat som var öppet ut mot gympasalen men helt mörkt och lite avskilt, liksom. Där dansade jag i min egen lilla värld och kunde slappna av mer.
Mina höfter kände sig förlegade och ville röra på sig, och för några ögonblick kom en kopia av den så kallade Jens-dansen fram och jag fnissade för mig själv. Jag var här ganska glad och det kom fram en massa hopp och skutt ur fötterna som legat oanvänt alldeles för länge. En stund kände jag mig lättad och lycklig. Av någon anledning avtog det när vi skulle börja dansa till lugnare låtar för att varva ner. Jag fick ont i magen och började fundera på hur jag skulle formulera mig i min skriftliga återberättelse av upplevelsen.
Vi avslutade med att ligga på golvet och andas och "slappna av". Mina tankar skrek alldeles för högt och i mun på varandra. Precis när tanken "kärlek är inte till för mig" gör sig hörd säger ledaren för hela spektaklet "tänk att ni andas in kärlek och glädje, och andas ut bitterhet och besvikelser". Jag tänker att jag minsann inte ska ha någon kärlek och så ligger jag där med lite ångest sipprande från ögonen och undrar vad som är sant och vad som är mindervärdeskomplex. Tillbaka där jag var innan jag började dansa. Ett steg framåt, två steg bakåt. Det skulle ju vara dans, dans, dans?
Min kropp var full av lagrad ångest och ville inte röra sig till musik, jag ville inte vara i min kropp, den var bara obekväm. Jag försökte dock trots att det kändes jobbigt och efter ett tag började jag mjukna lite. Grejen var att låta kroppen bestämma hur den ville röra sig och för att lossna ville min kropp liksom skaka ett obehag från bröstet. Svårt att återberätta, men jag skakade väl på och försökte att inte tänka på hur det såg ut. Det var i och för sig bara medelålders tanter där som knappast skulle döma mig, men invanda mönster sitter i. Jag hittade ett litet förråd för mattor och annat som var öppet ut mot gympasalen men helt mörkt och lite avskilt, liksom. Där dansade jag i min egen lilla värld och kunde slappna av mer.
Mina höfter kände sig förlegade och ville röra på sig, och för några ögonblick kom en kopia av den så kallade Jens-dansen fram och jag fnissade för mig själv. Jag var här ganska glad och det kom fram en massa hopp och skutt ur fötterna som legat oanvänt alldeles för länge. En stund kände jag mig lättad och lycklig. Av någon anledning avtog det när vi skulle börja dansa till lugnare låtar för att varva ner. Jag fick ont i magen och började fundera på hur jag skulle formulera mig i min skriftliga återberättelse av upplevelsen.
Vi avslutade med att ligga på golvet och andas och "slappna av". Mina tankar skrek alldeles för högt och i mun på varandra. Precis när tanken "kärlek är inte till för mig" gör sig hörd säger ledaren för hela spektaklet "tänk att ni andas in kärlek och glädje, och andas ut bitterhet och besvikelser". Jag tänker att jag minsann inte ska ha någon kärlek och så ligger jag där med lite ångest sipprande från ögonen och undrar vad som är sant och vad som är mindervärdeskomplex. Tillbaka där jag var innan jag började dansa. Ett steg framåt, två steg bakåt. Det skulle ju vara dans, dans, dans?
Kommentarer
Trackback
