Du kan vara en buss! (Sonic & jag på äventyr.)
Idag åkte jag till staden när jag borde varit på studiebesök på en kogård. Jag fikade och handlade och var för mig själv med Sonic Syndicate. Det var skönt. Musik är ett sällskap som inte kräver något av en. Man kan bara låta sig helas utan att ens behöva le. Man är totalskyddad. Helt underbart.
När jag skulle fara hem med bussen hade jag lurarna i, men med sänkt volym. Jag betalade, och hörde genom en ridå av musik att busschauffören kände igen mig! Han frågade om jag skulle till Dille, alltså måste han ha känt igen att jag brukar åka till Dille. Det var coolt. Jag log faktiskt innan jag höjde musiken igen.
När jag skulle fara hem med bussen hade jag lurarna i, men med sänkt volym. Jag betalade, och hörde genom en ridå av musik att busschauffören kände igen mig! Han frågade om jag skulle till Dille, alltså måste han ha känt igen att jag brukar åka till Dille. Det var coolt. Jag log faktiskt innan jag höjde musiken igen.
Kommentarer
Postat av: Cami
Jag hade också behövt en ensamhetstripp någonstans. Fast gemensamhetstrippar är dubbelt så roliga. I alla fall, igenkännande blickar ger en hopp!
Postat av: Mango
Yay. Sådant är härligt. Bara gå och vara för sig själv och med musiken (speciellt Sonic Syndicate, väldigt bra för sådanna tillfällen), och tankarna, tankemissbrukare som vi är :P haha.
Trackback
