Annas blogg

Hej.
Nu har det gått så lång tid och det finns så mycket jag vill skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Det slutar säkert med att jag inte skriver om något alls.

Senaste veckan har varit hektisk. Nedstigning i ett illamående helvete och otaliga flashbacks tio år tillbaka i tiden med tillhörande ångest (jag var väldigt miffo som barn, tro mig, mer än nu till och med). Längtade bort från Dille, mådde så dåligt att jag inte trodde att jag skulle fixa att resa därifrån. Det gjorde jag, efter en händelse jag ska ägna mer uppmärksamhet senare. Tillbringade en dag på en buss och kom till Dalarna och kände mig som en urvriden disktrasa. Kom till hälsohemmet utanför Leksand och tog en dusch och gick och lade mig. Sov men vaknade ett antal gånger av att jag hade ont i magen. Första två dagarna på hälsohemmet var bara ledsnad. Jag gjorde inte, orkade inte göra, någonting. Tänkte mest på hur jävligt allt är, konstruktiv som jag är (host). Åt en massa god mat, ja, ni hörde rätt, glöm fördomar som sammankopplar hälsohem med rivna morötter. Visst fanns det rivna morötter, men även en mångfald andra grönsaker och annan god mat. Tyvärr fick jag ont i magen efter alla måltider, men ändå.

Tredje dagen var jag hos en alternativmedicin-gubbe som såg ut som en tomtenisse och vänligt frågade "hur mår du då?". Jag fick veta hur jag ska äta, inklusive lite tillskott, för att må bra igen. Det kändes lättande. Senare samma dag tog jag med mig kameran på min dagliga promenad och tog kort när jag kände för det, och tänkte på trevligare saker än jag gjort innan. Kände mig lite mer hoppfull. 

Idag, måndag, har jag åkt tåg hela dagen. Det tog förvånansvärt lång tid att åka från Dalarna till Småland. Bristen på musik, jag lyckades ju lämna min laddare till mobilen och mp3:n på Dille, gjorde mig irriterad. Mina tankar får inget riktigt fotfäste i tystnad, och utan förankring försvinner de långt bortom min kontroll.

På morgonen innan jag åkte från Dille gick jag in till Östra. Där i köket stod någons mamma och diskade (vågar inte skriva namn, vet inte varför egentligen, kändes inte rätt bara). När jag kom in genom dörren upphörde hon i alla fall att diska och kom fram till mig och sade "du ska få något av mig". Jag blev alldeles ställd. Vad var det här? "Jag brukar läsa dina bloggar, och det känns som att du kan behöva en sån här ibland" sade hon medan hon tog upp en liten ask ur fickan och trasslade fram något ur lite bomull. Det var en halskedja med en skyddsängel i! Hon kramade om mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man när folk är sådär oprovocerat underbara mot en? Det var tårar i mina ögon när jag sade ett futtigt tack. Det kanske framgick en bråkdel av hur glad jag faktiskt blev. Förstå att folk vill mig så väl? Världen är konstig men bra ibland.

Mer tankar från helgen kommer in här, tror jag. Allt som kan vara av värde som kommer ur detta huvud måste ju ut i världen och värdesättas, ey? Hur som helst. Om folk vill läsa eller ej. Jag kommer aldrig sluta att tänka och jag kommer aldrig sluta att skriva.