I'll be there for you
"When people think you're dying they really listen, instead of just-"
"...waiting for their turn to speak."
Idag hade vi en föreläsare på skolan som tog hela förmiddagen. Det handlade egentligen om får, men väldigt mycket om framtid och ens egen utveckling. Vi fick göra en övning som gick ut på att man skulle först gå och lyssna på någon som fick prata ostört i femton minuter, verkligen lyssna med hela sin fokus. Det var svårt! Lätt att fundera på svar eller själv spinna vidare på det den andra sade. Sedan skulle man själv prata i femton minuter. Det var också svårt. Att prata utan respons. Jag upptäckte att jag väntade på att bli avbruten hela tiden. Varför? Nyttigt hur som helst. Jag kom på att jag inte visste vad jag ville med min framtid. Dags att komma på det, kanske?
Eftermiddagen skolkade vi några stycken och åkte och fikade på Pause. Vi satt och pratade i timmar i soffan där. Det var underbart. Det sades så mycket kloka saker, och jag kände mig trygg mitt i all otrygghet. Jag är så otroligt tacksam för att människor står ut med mig trots att jag är som jag är. Det är helt otroligt och fantastiskt och stort.
(Råkade sparas som utkast och inte publiceras när det skrevs tidigt på kvällen i tisdags, 17/3)
"...waiting for their turn to speak."
Idag hade vi en föreläsare på skolan som tog hela förmiddagen. Det handlade egentligen om får, men väldigt mycket om framtid och ens egen utveckling. Vi fick göra en övning som gick ut på att man skulle först gå och lyssna på någon som fick prata ostört i femton minuter, verkligen lyssna med hela sin fokus. Det var svårt! Lätt att fundera på svar eller själv spinna vidare på det den andra sade. Sedan skulle man själv prata i femton minuter. Det var också svårt. Att prata utan respons. Jag upptäckte att jag väntade på att bli avbruten hela tiden. Varför? Nyttigt hur som helst. Jag kom på att jag inte visste vad jag ville med min framtid. Dags att komma på det, kanske?
Eftermiddagen skolkade vi några stycken och åkte och fikade på Pause. Vi satt och pratade i timmar i soffan där. Det var underbart. Det sades så mycket kloka saker, och jag kände mig trygg mitt i all otrygghet. Jag är så otroligt tacksam för att människor står ut med mig trots att jag är som jag är. Det är helt otroligt och fantastiskt och stort.
(Råkade sparas som utkast och inte publiceras när det skrevs tidigt på kvällen i tisdags, 17/3)
Kommentarer
Trackback
