Annas blogg

Det är riktigt jävla meningslöst att känna såhär. Man har liksom ett val. Okej, jag är dålig. Ska jag använda det jag lärt mig till att bli en bättre människa, eller ska jag intala mig själv att inte borde få finnas och ta livet av mig? Det andra känns inte som ett alternativ. Självmord har aldrig varit min grej även om jag känt att jag inte orkar leva ibland. Det har varit en irriterande insikt i vissa stunder, att liksom känna att man inte kan ge upp, att det inte finns en sista utväg om man skulle behöva det. För det är så mycket mer ansträngande att göra jobbet med sig själv och förbättra sig. Men det är så det måste vara.

Sedan kan man ju önska att lärdomen inte hade behövt såra en annan människa. Eller att det aldrig hade hänt. Var det värt det? Det fanns bra saker, det fanns det. Var de värda allt det här? Jag vet inte, uppriktigt sagt. Man kan önska tiden tillbaka, men det fungerar inte så. Man måste tänka framåt.

Och ja, det här är uppmaningar till mig själv. Om jag bankar in det kanske något fastnar. Eller så är det fel att försöka må mindre dåligt över det. Jag vet inte.