...but I don't know about love
På senaste tiden har fler och fler av mina vänner hittat kärlek på ett eller annat sätt. Det gör mig självklart jätteglad eftersom jag tycker om dem och önskar dem allt det bästa i hela världen! Jag har ibland försökt inbilla mig att jag "inte tror på kärlek", men jag känner mig överbevisad. Inga namn nämnda, men när kära människor pratar om den de är förälskad i finns där en ton i rösten som är svår att förklara med något annat än kärlek. Så glad som jag sett människor bli kan jag inte säga att kärlek inte gör något bra.
Saken är den att jag funderat på det här med mig själv och kärlek. Visst har jag kärlek från mamma, annan släkt, och vänner, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det finns en sorts kärlek jag aldrig har upplevt, och jag undrar om det någonsin kommer att hända. På något vis känns det som att det är för sent. Om ingen har velat vara med mig på arton år, vem ska vilja det nu? Lär man inte undra varför jag varit själv så länge? Själv undrar jag om det inte finns en anledning till det. Till exempel att jag är fel och helt enkelt inte bör utsättas för folk, för deras eget bästa liksom.
En annan hake är det här med att älska sig själv. Jag kan verkligen inte påstå att jag är bästa vän med mig själv alla dagar. Tvärtom. Det är svårt att älska någon som inte kan acceptera att de går att tycka om. (Om vänner räknas, så har jag försökt och det var fan inte roligt). Och om jag är så skör i mig själv och träffar någon är risken säkert stor att jag lägger min trygghet i den personen. När det sedan tar slut är jag tillbaka där jag började eller ännu längre bak.
Å andra sidan vet jag många som inte älskar sig själva som har kärlek. Vad är det som reglerar det där? Kanske är kärleken i världen begränsad, helt enkelt? Det räcker inte till mig?
De allra flesta säger att "kärleken dyker upp när du minst anar det". "När man slutar tänka på det, så händer det". Och så vidare. Men jag tror att jag kommer att undra hela tiden. Alltså kommer ingenting någonsin hända. Ironiskt, egentligen. Haha.
Det känns liksom som att jag har en massa kärlek i mig som jag inte vet var jag ska göra av. Jag älskar min häst, min familj och mina vänner, visst gör jag det. Men det är någonting som saknas. Det kanske är den kärleken jag ska lägga på mig själv? Det låter nästan bäst. Älska mig själv och försöka att inte tänka. Nu ska jag bara göra det också.
Saken är den att jag funderat på det här med mig själv och kärlek. Visst har jag kärlek från mamma, annan släkt, och vänner, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det finns en sorts kärlek jag aldrig har upplevt, och jag undrar om det någonsin kommer att hända. På något vis känns det som att det är för sent. Om ingen har velat vara med mig på arton år, vem ska vilja det nu? Lär man inte undra varför jag varit själv så länge? Själv undrar jag om det inte finns en anledning till det. Till exempel att jag är fel och helt enkelt inte bör utsättas för folk, för deras eget bästa liksom.
En annan hake är det här med att älska sig själv. Jag kan verkligen inte påstå att jag är bästa vän med mig själv alla dagar. Tvärtom. Det är svårt att älska någon som inte kan acceptera att de går att tycka om. (Om vänner räknas, så har jag försökt och det var fan inte roligt). Och om jag är så skör i mig själv och träffar någon är risken säkert stor att jag lägger min trygghet i den personen. När det sedan tar slut är jag tillbaka där jag började eller ännu längre bak.
Å andra sidan vet jag många som inte älskar sig själva som har kärlek. Vad är det som reglerar det där? Kanske är kärleken i världen begränsad, helt enkelt? Det räcker inte till mig?
De allra flesta säger att "kärleken dyker upp när du minst anar det". "När man slutar tänka på det, så händer det". Och så vidare. Men jag tror att jag kommer att undra hela tiden. Alltså kommer ingenting någonsin hända. Ironiskt, egentligen. Haha.
Det känns liksom som att jag har en massa kärlek i mig som jag inte vet var jag ska göra av. Jag älskar min häst, min familj och mina vänner, visst gör jag det. Men det är någonting som saknas. Det kanske är den kärleken jag ska lägga på mig själv? Det låter nästan bäst. Älska mig själv och försöka att inte tänka. Nu ska jag bara göra det också.
Kommentarer
Postat av: Mattis
Älskar dig Anna!
Trackback
