Annas blogg

Det händer saker i mitt liv och det skulle jag ju kunna berätta om. Mitt dagliga liv är faktiskt otroligt spännande ska jag be att få tala om (våga er inte på att ana ironi!).

Men just nu tänker jag bara på att jag kommer att vara ensam resten av livet. Det är bara det att det kanske inte är en katastrof? Jag menar, mitt liv har haft sina ljusa stunder trots att jag betett mig ganska omöjligt vid tillfällen. Kan må ganska bra ändå. Jag tror i och för sig inte på "ensam är stark", men om man känner sig ensam tror jag att man tappat bort sig själv. Det är då man verkligen är ensam. Har man sig själv har man ju alltid någon. Själv är jag en lite nyckfull vän till mig själv. Ibland finns jag där, ibland inte.

En annan sak jag tänkt på: Andra verkar ofta tycka bättre om mig än vad jag själv gör. Det beror på att jag beter mig helt annorlunda mot andra än mig själv. Mig själv dömer jag, och hackar på för allt möjligt. Varför inte behandla mig som en vän? Jag är ju den bästa vän jag kan ha, och den enda som aldrig sviker. Behandla dig själv som du vill att andra ska behandla dig kan bli en ny gyllene regel? Det är ju roligare att vara trevlig mot en person som tar emot och uppskattar det.

Ge mer kärlek, så får du mer kärlek. Det är så logiskt, alla fattar utom jag. Och jag fattar precis.