Self-preservation
Nu har jag mailat tidningar i Östersund. Ojojoj, jätte-oj. Jag är sjukt rädd för att bli dissad, eller inte klara jobb om jag får något, men min största rädsla är nog att låta min rädsla hindra mig. Jag vågar helt enkelt inte låta bli att försöka.
Det är ju rätt bra egentligen.
Samma sak är det med människor. Varje gång jag lär känna någon ny människa är jag livrädd att den ska tycka att jag är helt miffo och asjobbig. Ändå får jag på något sätt vänner. Därför antar jag att den rädslan har fel. Min konstruktiva del säger att jag faktiskt är helt okej och att min noja ska skärpa till sig, och så lär sig folk att gilla mig (ungefär så). Jag har min konstruktiva del att tacka för mycket.
Allt. Faktiskt.
Det är svårt med relationer till människor. På riktigt tycker jag det. Att ta risker och öppna sig är fan livsfarligt. Ändå gör jag det hela tiden, till nästan vem som helst. Flyr de inte för livet då blir jag lugn. Det är väl kanske mitt sätt att testa folk. Se om de orkar...mig.
Apropå det, så har jag inte varit superpersonlig i bloggen på ett tag.
Nu är det dags igen.
Den dramatiska följetongen här på Synchronised sinking är helt klart min pappa. Vi pratade för två veckor sedan. Jag hade ringt eftersom det var fars dag och han ringde upp. Vi kallpratade. Han förhörde sig om hur mina prylar mådde. Jodå pappa, mp3:n mår bra, kameran hälsar så gott, men datorn är dålig tyvärr, men vad säger du, ja det är tråkigt, men har inte du någon garanti? Han skulle kolla. Och ringa mig. Och nej, han ringde inte, ingen blev förvånad. Så ringde jag i måndags eftersom jag är less på att behöva låna roomies dator för att skriva recensioner (roomie har börjat tröttna på det). Då var han på Irland! Thanks for telling me?!
Just nu är jag rätt sugen på att ge upp det här med faderskap. Orsakar bara en massa komplikationer. Och jag vill inte ha fler prylar. Betalar hellre själv och har ingenting än tar emot dåligt samvete-presenter av pappa. Tack.
Jag hade en sammanhängande tanke med det här inlägget när jag började skriva. Det hade något med rubriken att göra. Istället handlade det om hur rädd jag kan vara för allt och alla.
Men god jul.
Det är ju rätt bra egentligen.
Samma sak är det med människor. Varje gång jag lär känna någon ny människa är jag livrädd att den ska tycka att jag är helt miffo och asjobbig. Ändå får jag på något sätt vänner. Därför antar jag att den rädslan har fel. Min konstruktiva del säger att jag faktiskt är helt okej och att min noja ska skärpa till sig, och så lär sig folk att gilla mig (ungefär så). Jag har min konstruktiva del att tacka för mycket.
Allt. Faktiskt.
Det är svårt med relationer till människor. På riktigt tycker jag det. Att ta risker och öppna sig är fan livsfarligt. Ändå gör jag det hela tiden, till nästan vem som helst. Flyr de inte för livet då blir jag lugn. Det är väl kanske mitt sätt att testa folk. Se om de orkar...mig.
Apropå det, så har jag inte varit superpersonlig i bloggen på ett tag.
Nu är det dags igen.
Den dramatiska följetongen här på Synchronised sinking är helt klart min pappa. Vi pratade för två veckor sedan. Jag hade ringt eftersom det var fars dag och han ringde upp. Vi kallpratade. Han förhörde sig om hur mina prylar mådde. Jodå pappa, mp3:n mår bra, kameran hälsar så gott, men datorn är dålig tyvärr, men vad säger du, ja det är tråkigt, men har inte du någon garanti? Han skulle kolla. Och ringa mig. Och nej, han ringde inte, ingen blev förvånad. Så ringde jag i måndags eftersom jag är less på att behöva låna roomies dator för att skriva recensioner (roomie har börjat tröttna på det). Då var han på Irland! Thanks for telling me?!
Just nu är jag rätt sugen på att ge upp det här med faderskap. Orsakar bara en massa komplikationer. Och jag vill inte ha fler prylar. Betalar hellre själv och har ingenting än tar emot dåligt samvete-presenter av pappa. Tack.
Jag hade en sammanhängande tanke med det här inlägget när jag började skriva. Det hade något med rubriken att göra. Istället handlade det om hur rädd jag kan vara för allt och alla.
Men god jul.
Kommentarer
Trackback
