Teenage angst
Vinter kommer med ångest.
Med ångest kommer Broder Daniel-lyssnande.
Eftersom min dator kraschat och det sista jag hann lägga in på mp3:n var nittiotalshits, är jag nu förvisad till min kära cd-walkman. Alltså går jag runt med en cd-väska med ungefär tjugofyra skivor i. Några är till och med brända. Detta är hur som helst rätt onödigt eftersom jag ändå bara lyssnar på BD hela tiden.
Det är Broder Daniel Forever, på riktigt.
Note to self: Det kan uppfattas som mindre trevligt att sjunga "you die when you're young" i mataffären när det är barn i närheten. Men för att få tyst på folk som sjunger på "This is the life" är det effeltivt att vråla "EEEVER SINCE I WAS EIGHT OR NINE, I'VE BEEN STANDING ON THE SHOOORELINE". Det kan det också vara låg trevlighetsfaktor på i och för sig, beroende på hur man ser det. Men mer BD till folket är trevligt tycker jag.
Broder Daniel är så bra ångestmusik att jag skrev det i en novell. Det var en novelltävling där man skulle skriva om döden. Vad jag än skriver om döden så är det ju ett hån mot de av mina vänner som förlorat familjemedlemmar, så jag vet inte hur jag tänkte när jag skrev. Bortser man från att det kanske är okänsligt blev den helt okej. Inte bland det bästa jag skrivit, men bättre än Parken-recensionen i alla fall (den hemsöker mig).
När min dator kastade in handduken trodde jag att det var där jag hade sparat mina videosnuttar på dem från Way out west och att de var förlorade för mänskligheten. Idag på bussen upptäckte jag till min stora glädje att de fanns sparade på kameran. Och där har vi fördelen med att inte ha knäppt kort på evigheter, precis där!
Men allt är förgängligt. Ångest också.
Och tur är väl det, annars skulle jag kanske hinna tröttna på BD.
Med ångest kommer Broder Daniel-lyssnande.
Eftersom min dator kraschat och det sista jag hann lägga in på mp3:n var nittiotalshits, är jag nu förvisad till min kära cd-walkman. Alltså går jag runt med en cd-väska med ungefär tjugofyra skivor i. Några är till och med brända. Detta är hur som helst rätt onödigt eftersom jag ändå bara lyssnar på BD hela tiden.
Det är Broder Daniel Forever, på riktigt.
Note to self: Det kan uppfattas som mindre trevligt att sjunga "you die when you're young" i mataffären när det är barn i närheten. Men för att få tyst på folk som sjunger på "This is the life" är det effeltivt att vråla "EEEVER SINCE I WAS EIGHT OR NINE, I'VE BEEN STANDING ON THE SHOOORELINE". Det kan det också vara låg trevlighetsfaktor på i och för sig, beroende på hur man ser det. Men mer BD till folket är trevligt tycker jag.
Broder Daniel är så bra ångestmusik att jag skrev det i en novell. Det var en novelltävling där man skulle skriva om döden. Vad jag än skriver om döden så är det ju ett hån mot de av mina vänner som förlorat familjemedlemmar, så jag vet inte hur jag tänkte när jag skrev. Bortser man från att det kanske är okänsligt blev den helt okej. Inte bland det bästa jag skrivit, men bättre än Parken-recensionen i alla fall (den hemsöker mig).
När min dator kastade in handduken trodde jag att det var där jag hade sparat mina videosnuttar på dem från Way out west och att de var förlorade för mänskligheten. Idag på bussen upptäckte jag till min stora glädje att de fanns sparade på kameran. Och där har vi fördelen med att inte ha knäppt kort på evigheter, precis där!
Men allt är förgängligt. Ångest också.
Och tur är väl det, annars skulle jag kanske hinna tröttna på BD.
Kommentarer
Trackback
