Banging the tambourine, it gives me self-esteem
Jag saknar Groove.
Tre dagar har gått sedan jag skickade in min senaste recension och jag vill klättra på väggarna. Ge mig skivor! Jag kan till och med recensera hiphop igen om det är nödvändigt. Måste. Lyssna. Och. Skriva. Nu på en gång, helst igår.
Det finns alla möjliga sorters beroenden och jag har lätt för att fastna i dem alla. Men det här är mer än ett beroende, det är ett behov.
I och för sig är det lite skönt att kunna lyssna på vad man vill för en gång skull. Men nu har jag gjort det i ett par dagar. Det räcker. Jag vill vara under deadline! Då känns det som att jag spelar mer roll än när jag bara sitter och popnördar för mitt eget höga nöjes skull. Vad hände med "you are not your job"-filosofin?
Jag behöver nog se Fight Club igen (och igen).
Allt jag vill ha är ett vitt, tjockt kuvert med Groovestämpel eller ett mail från Gary Landström med en platta som bifogad fil.
Tills jag får det lyssnar jag på Niccokick och försöker att inte undra om jag kommer att få något mer att recensera någonsin.
Det går sådär.
Förstår vad du menar, har själv blivit lite beroende av att skriva recensioner nu. Det blir mycket att lyssna på och man får ett mycket bredare perspektiv och kan förstå andra saker mycket lättare! Nej, nu ska jag nog sätta mig ner och recensera lite!
