Annas blogg

I bilen på väg till skolan lyssnade vi på I drink to get thrilled. När vi kom fram till skolan skulle vi se film i ridhuset. Don't drink and drive, var det visst.

Jag rår inte för det, jag lipar som en jävla fontän så fort något berör mig. Den här gången kändes det extra dumt. På filmen pratade föräldrar och vänner om människorna som de älskat och förlorat och det var så extremt sorgligt och för jävla hemskt. Men ändå. Jag har aldrig förlorat någon som står mig så nära (hästen räknas inte). Rimligen borde jag kunna vara cool. Men det kan jag inte, jag har hjärtat utanpå kroppen.

Det andra jag inte fattar är varför jag fortfarande lever. Jag kan inte räkna alla gånger jag åkt med pappa när han druckit. Han körde till sin kompis Bertil som bodde ungefär en kilometer bort och jag var tvungen att följa med eftersom jag var för liten för att få vara ensam. Men hade inte ensamheten varit att föredra? De satt och pratade och drack hela kvällen och jag ville bara hem. Så blev det dags att ta sig hem och jag blev förvirrad, jag trodde inte att man skulle köra när man druckit? Jag blev rädd för att jag inte kände igen min pappa, jag ville hellre gå hem, snälla pappa, kör inte. Han sa alltid att jag skulle sluta fåna mig och hoppa in i bilen. Jag lydde alltid och var alltid livrädd. Jag kände ju inte igen personen som hade mitt liv i sina händer. Om det var tur eller om han faktiskt behärskade att köra med alkohol i kroppen får jag aldrig veta.

Men här sitter jag och lever.