Tro mig eller inte, jag sprang in i Poeten
Min Emil Jensen-kväll började med att vänta på bussen alldeles för länge. För att hålla mig själv sällskap skreksjöng jag Niccokicks The poet. Förhoppningsvis hörde ingen mig. För jag vet att jag hade blivit rädd för en busskur som vrålade "I AM EVIL, I AM BAAAD" helt apropå ingenting.
Förbandet White Elephant var fantastiska. En tjejduo som kom in och sjöng "En elefant balanserade..." för att sedan framföra några låtar av vad de kallade sagopop. Mest tyngd låg vid deras röster, och med all rätt, för de rymde hela sagoskogar och mystiska stämningar. En låt framfördes á capella med lite percussion. Annars var det sång och piano, sång och gitarr, lite munspel, dragspel, metallofon och mycket stämsång. Vansinnigt fint. Lekfullt och vackert.
Emil fick mitt hjärta att värka. Hans perfekta vispop, och hans vackra ord, åh, orden! På Arvika fick han mig att känna att det här livet, och jag, var värt något trots allt. I Östersund fick han mig att känna det som om mitt hjärta växt ungefär fyra storlekar och sprängt storleksmätaren (som i Grinchen ni vet). Hjärtat bara svällde och svällde. Han sade så många tröstande och finurliga och roliga saker. Som den inledande akten, då han till en bakgrund av delfinljud talade om att stressa och slappna av precis så dubbelmoraliskt som hela samhället är och avslutade med att säga "stressa, oroa dig, det är bara för att du bryr dig, och så känner du att du lever". Eller vad sägs om "här i Sverige får vi säga precis vad vi vill, och tack vare den fina FRA-lagen är det numera alltid någon som lyssnar på oss". Jag kan fortsätta, men jag måste ju spara lite till recensionen.
Efteråt när Emil signerade grejer var jag naturligtvis dit för att säga "jag tror att mitt hjärta har växt" och höra honom svara "vad fint, tack". Så mycket som han gett vill jag ge något tillbaka, även om det bara är några ord (och en bra recension kanske).
Och igen verkar livet lite bättre.
Förbandet White Elephant var fantastiska. En tjejduo som kom in och sjöng "En elefant balanserade..." för att sedan framföra några låtar av vad de kallade sagopop. Mest tyngd låg vid deras röster, och med all rätt, för de rymde hela sagoskogar och mystiska stämningar. En låt framfördes á capella med lite percussion. Annars var det sång och piano, sång och gitarr, lite munspel, dragspel, metallofon och mycket stämsång. Vansinnigt fint. Lekfullt och vackert.
Emil fick mitt hjärta att värka. Hans perfekta vispop, och hans vackra ord, åh, orden! På Arvika fick han mig att känna att det här livet, och jag, var värt något trots allt. I Östersund fick han mig att känna det som om mitt hjärta växt ungefär fyra storlekar och sprängt storleksmätaren (som i Grinchen ni vet). Hjärtat bara svällde och svällde. Han sade så många tröstande och finurliga och roliga saker. Som den inledande akten, då han till en bakgrund av delfinljud talade om att stressa och slappna av precis så dubbelmoraliskt som hela samhället är och avslutade med att säga "stressa, oroa dig, det är bara för att du bryr dig, och så känner du att du lever". Eller vad sägs om "här i Sverige får vi säga precis vad vi vill, och tack vare den fina FRA-lagen är det numera alltid någon som lyssnar på oss". Jag kan fortsätta, men jag måste ju spara lite till recensionen.
Efteråt när Emil signerade grejer var jag naturligtvis dit för att säga "jag tror att mitt hjärta har växt" och höra honom svara "vad fint, tack". Så mycket som han gett vill jag ge något tillbaka, även om det bara är några ord (och en bra recension kanske).
Och igen verkar livet lite bättre.
Kommentarer
Trackback
