Ibland är en dröm det finaste man har
I boken Diary skriver Chuck Palahniuk såhär: Maybe you have to suffer to risk doing what you really love.
Kanske är jag inte helt opartisk eftersom jag anser Palahniuk vara något av ett litterärt geni. Men ändå - jag tror att han har rätt. Och jag är precis så förutsägbar att jag drar en parallell till mitt eget liv. Jag vet, "lidande" är ett starkt ord och jag tänker inte vara martyr. Alla har sina upsar och dunsar och alla tycker någon gång att livet suger och alla funderar någon gång på att, som de flesta säger, "ta självmord" (det heter faktiskt begå). Skillnaden är hur man hanterar det.
Händelsen i mitt eget liv som jag syftar till ägde rum för drygt ett halvår sedan. Jag hade varit på en helvetessemester (besparar er detaljerna) i två veckor, brutit upp med en vän, det var i januarimörkt och allt var förjävligt. Då tog jag en må bättre-fika med en vän som frågade mig vad jag drömde om att göra. Det var läskigt att säga det högt, som om drömmen skulle krossas av ljudet, men jag sade "att skriva om musik". Tog antagligen en nervös klunk te och brände mig på tungan.
-Varför försöker du inte få göra det då?
Sade han. Som om det inte var svårare än så. Samma kväll mailade jag Groove. Nu skriver jag för dem. Tydligen var det inte svårare än så. Men det krävdes en massa skit och en fantastisk vän för att jag skulle se till att något hände.
Kanske framgår det inte alls vad jag menar. Kanske förstår ingen förutom jag logiken i det här. Kanske är jag helt ute i vilsehavet och simmar. Men kanske bryr jag mig inte så mycket just för att jag lever drömmen.
Kanske är jag inte helt opartisk eftersom jag anser Palahniuk vara något av ett litterärt geni. Men ändå - jag tror att han har rätt. Och jag är precis så förutsägbar att jag drar en parallell till mitt eget liv. Jag vet, "lidande" är ett starkt ord och jag tänker inte vara martyr. Alla har sina upsar och dunsar och alla tycker någon gång att livet suger och alla funderar någon gång på att, som de flesta säger, "ta självmord" (det heter faktiskt begå). Skillnaden är hur man hanterar det.
Händelsen i mitt eget liv som jag syftar till ägde rum för drygt ett halvår sedan. Jag hade varit på en helvetessemester (besparar er detaljerna) i två veckor, brutit upp med en vän, det var i januarimörkt och allt var förjävligt. Då tog jag en må bättre-fika med en vän som frågade mig vad jag drömde om att göra. Det var läskigt att säga det högt, som om drömmen skulle krossas av ljudet, men jag sade "att skriva om musik". Tog antagligen en nervös klunk te och brände mig på tungan.
-Varför försöker du inte få göra det då?
Sade han. Som om det inte var svårare än så. Samma kväll mailade jag Groove. Nu skriver jag för dem. Tydligen var det inte svårare än så. Men det krävdes en massa skit och en fantastisk vän för att jag skulle se till att något hände.
Kanske framgår det inte alls vad jag menar. Kanske förstår ingen förutom jag logiken i det här. Kanske är jag helt ute i vilsehavet och simmar. Men kanske bryr jag mig inte så mycket just för att jag lever drömmen.
Kommentarer
Trackback