Det får inte hända
Men det känns bättre nu. Typiskt humörsvängningar. Bli gråtfärdig för ingenting, när ska jag lära mig att ignorera det? Nu ska jag lyssna tills jag får öronskav och skriva tills fingrarna blöder. För jag älskar det så sjukt mycket.
Jag vet, "älska" är ett stort ord och blah blah blah, men jag gör ju det. Ärlighet står högt på prioriteringslistan. Väldigt högt.
För övrigt kom jag nyss på ett nytt ord för min generation, bloggenerationen. Att överblogga. Det gör man när man tvångsmässigt rapporterar minsta lilla förändring eller händelse i bloggen. Som jag när jag har tillgång till dator och internet. Jag överbloggar. Man kan se det som att jag övar för att kunna skriva överbra recensioner. Så ser jag gärna det.
Lägg ner prestationsångesten, för du duger så jävla bra som du är. Helt på sanning, Äna. Du som skribent har en egen (naturligtivs, du är ju en egen individ liksom, men du förstår.. en särskild) stil och du skriver inte ens dåligt under stunder - som nu - då du tvivlar på din egen förmåga. Hajar du? Sharks you? "Du Kannst!" (Så hette tyskaboken vi hade på högstadiet, en väldigt peppande lärobokstitel faktiskt.) Kort sagt, vad jag ville säga var bara: Du kan. Buss på dig!
