Annas blogg

Jag tror att jag behöver något. Här är alternativen.

-Köpa en ny skiva. (I och för sig får jag dem i drösar på Groove. Det är så bäst.)
-Se en hel säsong av Vänner, utan uppehåll men med kladdkaka eller Ben & Jerry's-glass.
-Skratta med någon av världens finaste, Dillebarn eller Gislavedsbarn.
-Ett starkt uppåttjack i form av konsertupplevelse. Av Niccokick-kvalitet.
-Krama ihjäl Parentespojken.
-Läsa om Fight Club.
-Läsa en bok jag aldrig läst förut. (Just nu läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Den är briljant på sina ställen men jävligt deprimerande. Inte vad jag behöver.)
-Köpa en ny Bright Eyes-tröja. Eller ny Säkert!-tröja. Eller ny Niccokick-tröja.
-Festival. Lösningen på allt.

Som ni märker är jag inte bra på att hantera humörsvängningar på ett rationellt sätt. Det ordet borde nästan inte användas i samma mening som jag nämns, så illa är det. Men hur kul är det att vara rationell? Som min gamle husgud Winnerbäck sjöng för längesedan:

Säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärtom
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om?

När jag lyssnade på Winnerbäck började jag drömma om att själv bli artist. Sedan insåg jag att jag inte kunde säga något i en låt som han inte redan hade sagt bättre. Att den drömmen skapades från första början beror nog på att jag har svårt att konsumera olika former av kultur utan att vilja skapa den själv. Att läsa en bok får mig ofrånkomligt att vilja skriva en egen. När jag började läsa musiktidningar formades viljan att skriva i en själv. Och nu närmar jag mig den drömmen. Helt jävla sjukt.