Annas blogg

När jag är ledsen eller orolig tar jag mig en Niccokick. Då känns det på något sätt bättre. Det känns fint att ha en favoritband igen. Efter att min Winnerbäck-besatthet gick över har det varit tomt ett tag. Musik är en pålitlig källa till lycka, till skillnad från i princip allt annat. Då är det bra att ha ett band som gör en riktigt riktigt glad. Jag kan bara inte sitta still till Niccokick, det fungerar inte, det går direkt ut i blodet och jag kan inte göra något åt det. Men jag vill inte göra något åt det. Allting handlar om kicken. Allting.

Därför: Bilder från Siesta!.

 Loveandneonlights, inte sant?

 The asspicture. Eller mitt bästa försök till ett asspicture, i alla fall.

 24/7, rock'n'roll heaven?

 Här ser vi Niccokickarna skärpa till sig lite. (Eller så är det min kamera som gör det, men...)

 Att vara en Niccokick kräver vissa accessoarer. (Hej modeblogg?)

 Mannen i de vita jeansen.

 Att man är världens bästa band innebär inte att man inte plockar undan sina egna prylar. Fina Niccokick.

Nu var det slut på picturetime. (En annan dag ska jag gräva lite i mitt arkiv och se om jag har några bilder som är roliga även för folk som inte gillar samma musik som jag.)

Igår när mamma körde mig till Gislaved spelade jag Niccokick i bilen. Hon bad mig stänga av för att hon mådde dåligt av musiken, sa hon. Vadfalls?! Hur kan man må dåligt av det här? Jag förstår inte. Men det finns ju människor som inte tycker om choklad också, så jag antar att allt är möjligt.

Jag är rastlös för att jag inte ha någon skiva att recensera. Därav denna mängd ord om detta band. Skriva om musik kan man alltid göra. På ett eller annat sätt. Mitt liv verkar lösa sig. Synd att man inte kan leva på en blogg. (Eller kan man? Det kanske man kan.)

Slutligen vill jag ge er ett lättare sätt att lyssna på en kalasbra låt. Den fungerar alltid. Enjoy Love and Neon Lights allihop.